Neuromancers värld är inte längre främmande – vi lever i den
ESSÄ Cyberpunkens kärna av uppror och samhällskritik är värd att återvända till, skriver Johan Sjölander.
William Gibsons legendariska cyberpunkroman “Neuromancer” ska bli ny teveserie. Det får Johan Sjölander att bli nostalgisk och fundera över en genre som kanske blivit alltför aktuell.
När jag gick på högstadiet i slutet av 1980-talet fick jag prao hos spelbutiken Tradition. Som inbiten rollspelare var det två veckor i himlen. Även om de formella arbetsuppgifterna till stor del handlade om att sortera tärningar ägnade jag mesta tiden åt att bläddra i olika spel.
Ett av dem var ett helt nytt, R Talsorian Games första version av brädrollspelet Cyberpunk. Jag var så fängslad att den fina personalen lät mig ta med mig ett av de första exemplaren som nått Sverige hem när praktiken var slut.
Spelet utspelar sig i den då oändligt avlägsna framtiden år 2013. Världen är lika mörk som smärtsamt cool. Storföretagen har tagit över världen, tekniken genomsyrar allt och gränsen mellan människa och maskin har helt suddats ut.
I denna regniga neonupplysta värld, där himlen ser ut som en teve inställd på en död kanal, spelar man olika typer av antihjältar som på olika sätt försöker skapa sig ett eget liv och kanske göra en liten smula skillnad mitt i dystopin.
Cyberpunk började inte som ett rollspel. Den där lådan jag fick ta med mig hem fångade något som redan fanns hos författare som William Gibson och i filmer som Blade Runner. Begreppet användes för första gången av Bruce Bethke som titel på en novell från 1983.
Kanske den mest träffande beskrivningen av genren är low life high tech. Det vill säga vad det handlar om är den lilla människan, ofta i form av en hacker eller någon form av småkriminell rebell, i en nära framtid av extrem teknologi och lika extrem hyperkapitalism.
Om man tänker sig en väldigt grov och tämligen förenklad tidslinje över science fiction, som börjar i någon form av 1960-talsoptimistisk Star Trek och sedan passerar det sena 1970-talet där Alien förde in arbetarklassen i rymden, så kommer cyberpunk som en naturlig fortsättning.
Det är inte nu, men nästan, och det sociala, teknologiska och rent estetiska flyter helt samman. Style over substance som regelboken vrålar ut som en av grundtankarna där i spelet.
Cyberpunken föddes i en annan tid. När William Gibson, genrens mest legendariske författare, skrev sina första romaner gjorde han det på en gammaldags skrivmaskin. Internet var bara precis i sin tillblivelse när hans debutroman Neuromancer publicerades 1984. Sedan dess har det handlat om ett samspel där kulturella fantasier och faktiska tekniska innovationer påverkat varandra.
2013 är passerat med råge. Det visade sig inte vara ett år där vi fullproppade med cybernetiska implantat tog upp striden med megaföretagen. Fast nu ett drygt decennium senare känns ändå den där mörka framtiden rätt nära.
Techmiljardärerna har tagit över Washington och förvandlat landet till en öppen oligarki. Vi pratar AI och digitalisering och även om vi inte har sladdar inkopplade i huvudet lever vi mer och mer i en virtuell värld via våra telefoner.
Kapitalismen har kastat av sig sin rättighetsbaserade mantel av förnuft och upplysning och framstår nu mer och mer som vad den är: ett cyniskt system för rå makt och ökad vinning.
Rent kulturellt har cyberpunkgenren som den såg ut då tappat en del lyster. Försöket av Denis Villeneuve att skaka liv i Blade Runner gick sådär. En bra film men publiksiffrorna imponerade inte. Kanske är det tidstypiskt att regissörens symboliskt laddade, mer mystisk teologiska tolkning av Dune, gick så oerhört mycket bättre.
Vill vi se en dystopisk värld där techföretagen tagit över räcker det ju med att kolla in nyheterna. Då behöver vi kanske jättesandmaskar och mystiska rymdhäxor för att kunna drömma oss bort.
Det är såklart inte hela bilden. Genren har samtidigt utvecklats, inte minst med influenser från Japan och Sydkorea. Vi kan tala om serier som Black Mirror eller författare som Cory Doctorow som förvaltare av arvet. William Gibson skriver själv fortfarande briljant, och själva Cyberpunk-titeln lever kvar, inte minst som datorspel.
I spänningen mellan det estetiska och det samhällskritiska arvet från genren har det producerats massor av spännande kultur under de fyra decennier som gått sedan Neuromancer skrevs. Subkulturen lever kvar.
Men något har onekligen hänt. Kanske ligger det hos mig.
När jag som tonåring bläddrade i den där regelboken kändes spelvärlden lika fascinerande som avlägsen. Drygt tre decennier senare lever jag själv i något som liknar den. Men utan de inopererade spegelglasögonen eller det stiliserade svarta åttiotalslädret.
Vi har inga cybernetiska implantat men bär våra smartphones som vore de extra organ. Megakorporationerna har inte riktigt tagit över (formellt) (än), men de är våra arbetsgivare, styr våra sociala nätverk och våra nyhetskanaler.
Så kanske är det också paradoxalt nog därför cyberpunk känns mindre spännande. Vi har slutat föreställa oss uppror mot systemet och börjat leva i det.
Samtidigt finns där fortfarande något som lockar. För om genren har lärt oss något så är det att framtiden är öppen. Det är aldrig för sent att vara den där antihjälten som försöker göra en liten smula skillnad.
Egentligen handlade cyberpunk aldrig om tekniken. Det handlade om människorna. Och punk var det viktigaste ledet i begreppet.
Där finns fortfarande en rent utopisk energi. I tanken på en form av uppror och en grundläggande förändring av sakernas tillstånd. Eller åtminstone att slippa undan. Koppla ut.
Så vi får väl se. Neuromancer ska alltså bli teveserie. Jag ser orimligt mycket fram mot det och är orimligt nervös över hur resultatet blir.
För bortom estetiken finns en kärna av uppror, av samhällskritik, av obändig vilja att inte passivt anpassa sig. Den kärnan är värd att återvända till.
Och då kanske vi helt enkelt får lämna spegelglasögonen och de kromade implantaten kvar på åttiotalet. Jag tror vi kan leva med det.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan:
Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | Ett gästinlägg av
|