Ska S öppna när barnen knackar på kulturskolans dörr?
DEBATT Minst 200 000 barn finns i den dolda kön till kulturskolorna, skriver Håkan Sandh.
Socialdemokraterna har för flera år sedan formulerat ett mål att alla barn skall erbjudas en plats på en kulturskola. Över hela landet.
Det är föredömligt – och ett viktig mål för den framtida kulturpolitiken. Frågan som återstår att besvara är: HUR kan vi göra kulturskolan tillgänglig för alla över hela landet?
Idag kommer ungefär 200 000 barn och ungdomar varje vecka till en av landets kulturskolor.
Ytterligare minst lika många vill börja. De står idag inte i någon existerande kö. Men de finns. Den slutsatsen bygger på flera delar:
Idag är möjligheterna att börja på en kulturskola väldigt varierande beroende på var i landet du bor. I riket deltar i genomsnitt 10,6 procent av alla barn i kulturskolan.
Några få kommuner saknar helt verksamhet. I Nacka kommun utanför Stockholm deltar 23 procent av barnen – i Sollentuna, en liknande kommun, 8,4 procent. På Södermalm – en stadsdel i Stockholm som ofta sägs domineras av kulturarbetare och journalister – bara 7,8 procent av barnen.
Dessa skillnader mellan kommuner och stadsdelar beror inte på att intresset för att anmäla sig till någon av kulturskolornas kurser är olika. Det beror på möjligheterna att delta, hur mycket kommunen satsar.
Den viktigaste förklaringen till Nackas siffror är att det där finns ett beslut att alla barn i kommunen som vill delta i kulturskolan skall erbjudas en plats. Skulle alla kommuner införa ett liknande upplägg skulle antalet barn inom kulturskolornas verksamhet med stor sannolikhet fördubblas. 400 000 istället för 200 000.
I några kommuner, exempelvis Solna, finns en lång tradition av dansundervisning med hög kvalitet. Där går lika många barn och ungdomar på dans som på musik. Kostnaden för en kommun att ordna dansundervisning är betydligt mindre per elev än den för musikundervisning.
Så varför är dans fortfarande bara ca 10 procent av landets kulturskolors verksamhet? Svaret är att det finns en stor brist på utbildade danslärare och bra lokaler. Och kanske brist på initiativ.
Ett erbjudande om bra dansundervisning i alla kommuner skulle troligen locka minst 100 000 fler barn och ungdomar att börja i kulturskolan. Samma förhållanden gäller teater, bildkonst, cirkus och film.
Det saknas siffror på hur många barn och ungdomar med en funktionsnedsättning som deltar i kulturskolornas verksamhet. Mycket talar för att de är underrepresenterade.
Samtidigt har kulturskolorna en unik möjlighet att välkomna alla barn till en för dem anpassad verksamhet. Det som krävs är ett större nationellt fokus på frågan och naturligtvis rimliga förutsättningar för kulturskolorna att möta en ökad efterfrågan.
Skulle kulturskolorna öka med några 10 000 deltagare om de blev bättre på detta område?
När ombuden på Socialdemokraternas kongress i slutet av maj diskuterar kulturskolornas framtid är det inte de här potentiella 200 000 barnen (eller kanske dubbelt så många?) som står och klappar på porten för att komma in, som diskuteras.
I stället handlar många motioner om avgiftsfrihet. Det kan påverka vem som deltar positivt, men innebär inte att fler barn får plats.
Att nå nya grupper är också en fråga som ofta nämns. Viktigt, men hur nås de utan att fler platser skapas? Genom att de som redan är intresserade får avstå? Det kan knappast vara rimligt.
Partistyrelsen skriver i sitt förslag till kongressen att ”Vi vill därför se en kulturell allemansrätt som omfattar kulturskolor i alla kommuner”.
Det är bra, men hur detta skall åstadkommas – och vad som avses med ”allemansrätt” – är fortsatt inte besvarat.
Kongressen måste kunna ta fram ett mer konkret och offensivt förslag än det partistyrelsen presterat.
Våra regionala kulturinstitutioner, som i hög grad men inte bara vänder sig mot vuxna, bärs upp av stat, region och kommuner tillsammans. Jag tror att även ansvaret för kulturskolor, för barn som enligt de nationella kulturpolitiska målen ska prioriteras, borde finansieras på samma sätt.
Även utbildning av lärare, avgifternas storlek och hot om ökad marknadisering bör bli föremål för politiska initiativ. Några motioner på kongressen visar vägen.
Kan Socialdemokratin ta fram den mest offensiva och bästa politiken? En politik som bygger ett land där unga präglas ett större framtidshopp, en rikare fritid och mindre av psykisk ohälsa och kriminalitet?
Minst 200 000 barn knackar på kulturskolornas dörr. Ska de fortsätta att knacka?
Håkan Sandh är styrelseledamot i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Stockholm.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.