Som tonåring kunde jag knappt skriva ett ord
LEDARE Jag var förbannad på Socialdemokraterna, skriver Rörelsens nya redaktör Wendela Dryler.
Som tonåring kunde jag knappt skriva ett ord. Nu är jag en av redaktörerna för Sveriges största plattform för socialdemokratisk idédebatt – Tidningen Rörelsen.
Vägen hit har varit brokig, men den har gjort mig övertygad om berättelsens betydelse. Därför finner jag det så meningsfullt att få arbeta med att lyfta fram era narrativ och perspektiv här i Rörelsen – samt dela några av mina egna, så klart.
Min första politiska text skrev jag i mellanstadiet. Vår fröken hade gett oss i uppgift att skriva en debattartikel på valfritt tema.
Tolvåriga jag bestämde mig för pensionsfrågan.
Jag anklagade den dåvarande alliansregeringen för att skapa fattigpensionärer, och avslutade texten i stil med att de fick passa sig – annars skulle väljarna snart fatta hur dåliga de var och rösta bort dem.
Jag minns fokuset som infann sig, när jag fick formulera min frustration ifred. Jag var ett blygt barn, som sällan gick in i argumentation eller konflikt, men här fick jag utrymme att uttrycka mina tankar om samhället – som just den dagen rörde pensionerna.
Annars skrev jag mest berättelser och visor som liten, för att sedan i yngre tonåren använda mitt skrivande till att hantera ångest. Vid 14 års ålder drabbades jag av smärta i ben och rygg, som vården inte förstod sig på. Skrivandet blev ett sätt för mig att bearbeta en värld som föll samman samtidigt som min kropp gjorde det.
Så kunde jag plötsligt inte skriva längre. I slutet av ettan på gymnasiet, lite innan jag skulle fylla 17 år, spred sig smärtan till hela kroppen. Jag blev hemmaliggande i ett halvår.
Bland det värsta var att jag inte kunde skapa – jag kunde bara ta in intryck. Utan skrivandet som utlopp, blev det alldeles fullt inombords.
Jag låg ofta och tänkte på att om jag någonsin blev bättre, skulle jag ägna min tid åt att förbättra vården. Jag var röstlös i en uppstyckad välfärd, där ingen ansåg sig ha ansvar för mig.
Och jag var förbannad på Socialdemokraterna som styrde, men som mest förvaltade borgarnas politik.
Mirakulöst nog fick jag till slut en läkare som förstod mig. Jag blev långsamt bättre, och sommaren 2020 berättade en väns vän för mig om S-föreningen Reformisterna, som ville avmarknadisera välfärden. I Reformisterna fann jag en rörelse som gav mig hopp och mening, där jag kunde kanalisera mina erfarenheter till något konstruktivt.
Samma vän uppmuntrade mig att söka mig till SSU Stockholms medlemstidning Ung Mening (den enda kvarvarande SSU-tidningen i pappersformat!). Förutom att jag återigen fick möjlighet att skriva egna politiska texter, fann jag där nöjet i att formatera och korrekturläsa andras.
Efter fyra år tog jag sedan steget in i S-studenters medlemstidning Libertas, där jag fortfarande är aktiv.
Socialdemokratiska tidningar har blivit en passion för mig, så när jag fick frågan om att vara redaktör på Rörelsen blev det ett självklart ja. Det är fantastiskt fint att tillsammans med Peter Gustavsson få föra denna folkbildningsrörelse vidare.
Jag älskar formatet att socialdemokrater från hela vårt avlånga land kan bilda opinion – inte bara toppskiktet.
Varje medlem bär på sin egen berättelse, sitt eget perspektiv, och genom att dela dem med varandra, gör vi varandra klokare.
Vi lever i ett samhälle där vi ständigt blir översvämmade av intryck. Jag tror därför att vi alla bär på ett uppdämt behov av att uttrycka oss. När världen förändras i rekordfart, behöver vi stanna upp, samla våra tankar, och skapa någonting av all information.
Varje gång jag skriver politiskt, återkommer det där fokuset som infann sig när jag skrev min första debattartikel. Även om jag hoppas och tror, att jag nu kan göra djupare analyser än tolvåriga Wendela.
Så använd dina ord, skriv in till Rörelsen och dela med dig av just ditt perspektiv!
Berättelse för berättelse, för vi varsamt samhällsdebatten framåt.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.