Undersköterskan Sanna Bergman borde få Nobelpriset
NY BOK "Väntan mellan liv och ingenting" borde vara obligatorisk läsning för våra beslutsfattare, skriver Helene Lumholdt.
I väntan på valdagen pågår livet runt om oss.
Fast en dag tar det slut, kanske hemma i sängen eller mitt i steget, men kanske troligare på en sjukhusavdelning någonstans.
Det här är inte en text om valstrategier eller en agiterande text som går ut på att sänka våra politiska motståndare. Inte heller är det en bokrecension.
Ändå är det en bok jag skriver om. Väntan mellan liv och ingenting (Cayenne Förlag) heter boken och i den berättar författaren om det som utspelar sig i rummet på en vårdavdelning när någon dör.
Folk i allmänhet läser inte så mycket poesi. Och det här är en poesibok fylld med dikter som talar händernas och tystnadens språk, som rör sig i ljuset, i förtvivlans utmarker och i förtröstans famnar.
Tidningars recensenter ägnar inte heller mycket tid åt versmakare, särskilt inte åt dem som inte redan är kända. Och det är inte Sanna Bergman. Hon heter så, undersköterskan och poeten som vakar nätterna igenom hos patienter som är på väg att lämna jordelivet.
Jag har googlat mig till att hon fick ett pris som Årets Palliatrice 2025 av Sundsvalls kommun. Och att hon nu efter 20 år som palliativt ombud går en utbildning till specialistsjuksköterska för multisjuka äldre.
Just nu kan du ta del av alla texter i Rörelsen utan kostnad i två månader.
Ingen bindningstid – avsluta när du vill!
Hon är tveklöst hängiven sitt arbete och hennes poesi är mycket berörande:
Huden är tunn, som papper mot mina händer.
Andetagen kommer korta, oregelbundna,
som små vågor mot stranden en stilla kväll.
Fingrarna darrar lätt
fötterna drar sig försiktigt ihop,
söker trygghet i den lilla kroppens rörelse.
Jag följer varje rörelse,
inte för att ändra den,
inte för att skydda mot något,
utan för att vara här,
Alla dör på slutet, men vägen dit ser så olika ut för den som är nära. Det vet hon, för hon är den som sitter vid deras sida och gör det där som är så svårt att sätta ord på. Det som ligger osynligt innanför de tydliga instruktioner som en undersköterska har att följa.
Ett andetag, en handtryckning, ett knappt hörbart skratt… Att det är så svårt att hitta orden för det här nästan inte märkbara, gör det lätt att glömma eller helt enkelt att bortse ifrån.
Men Sanna Bergman glömmer inte, och på ett mästerligt sätt konkretiserar hon det abstrakta. Får mig att förstå, känna inpå bara skinnet att hennes jobb handlar om värdighet, vardag och trygghet, men också om stress, brister, gråt och uppgivenhet. Om återhämtning och känslan av att dra in en decembermorgons klara luft på väg hem efter ännu en vaknatt, ännu en död.
Dikterna är en påminnelse om det som vi, både politiker och allmänhet, borde ha ständigt i åtanke när vi planerar och budgeterar för vården.
Så här skriver Sandra Bergman i sin epilog:
Vi lämnar rummen tysta
men rummen lämnar oss aldrig.
Varje kropp som slocknat,
varje hand vi hållit,
varje blick som sökt någon –
allt finns kvar i våra händer,
i våra andetag, i våra steg hem.
Vi är de som vakar,
de som tyst bär livets sista frågor,
utan tack, utan applåder
med en närvaro som inte kan schemaläggas.
Vilket jobb de gör; Sanna och hennes kollegor. Och vilken gärning hon har gjort genom att skriva ned sina upplevelser.
Jag tycker banne mig att Sanna Bergman borde få Nobelpriset för sin bok! Och att Väntan mellan liv och ingenting borde vara obligatorisk läsning för våra beslutsfattare. Fast man kan väl inte tvinga någon att läsa poesi.
Men att kämpa för att Sanna Bergman och alla andra undersköterskor ska ha en anständig lön och arbetsförhållanden, där det finns tid och kraft för det som kallas det omätbara, det är något vi socialdemokrater kan, ska och vill kämpa för!
Helene Lumholdt är frilansjournalist och författare men mest pensionär, och bor i Enskededalen i Stockholm.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan:
Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Tack för tipset om Bergmans lyrik! Hon är debutant, och jag instämmer gladeligen att hennes ansats är minst sagt lovande. Litteraturpriset tilldelas inte som belöning för en eller annan bok, men som stöd och erkännande i ett helt författarskap. Om hon får följeslagare vågar jag faktiskt hoppas på något ännu viktigare än Nobelpris, nämligen en ny generation arbetarförfattare.