Vi behöver bli mer punk om vi ska bryta högerns mediemakt
LEDARE Det är ingen idé att vänta på direktiv uppifrån – gör det själv!
När punkrocken växte sig stark under mitten av 1970-talet drevs den av en stark idé om DIY – Do It Yourself.
Punkens pionjärer behövde inte några stora skivbolag för att nå sin publik. De kunde spela in och sprida musiken själva. De organiserade konserter, turnéer, tryckte tidningar, t-shirts och affischer, och en ny våg av ungdomskultur var född.
Träffa Rörelsen på SocForum i ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm lördag 25 november!
9.00: Boksignering med Veronica Palm (Med livet som insats mm).
10.00: Boksignering med Peter Gustavsson (Solrosor i Donbass mm).
10.30: Boksignering med Kristin Linderoth (Kampen om välfärdsarbetets värde - Fackligt aktiva kommunalare minns strejken 2003).
11.15-12.15: Seminarium “Är slaget om YouTube förlorat? – Så knäcker vi högerns mediemakt” (läs mer här).
14.00: Boksignering med Lina Stenberg (Feminism på riktigt mm).
Hela dagen: Möjlighet att träffa skribenter i Rörelsens vid bokbordet, och ta del av fina erbjudanden om prenumerationer, böcker – och våra nya fina T-shirts! Välkommen!
En av förutsättningarna var kassettbandspelaren. Nu kunde man spela in låtar i föräldrarnas garage, kopiera över inspelningen till ett nytt kassettband och sprida musiken vidare.
Punkmusikerna utnyttjade möjligheterna till max. Så pass att punken inom ett par år blev en dominerande kulturell strömning.
Något som också tvingade de stora skivbolagen att anpassa sig till det nya.
Internets intåg kring millennieskiftet innebar liknande utmaningar. För skivbolagen men också för etablerade nyhetsmedier.
Först vann bloggarna stor popularitet, genom att ge möjlighet till många fler skribenter att nå fram direkt till sin publik. Men snart sveptes bloggarna i sin tur bort av de sociala medieföretagen.
Länge trodde många av oss att vi kommit till en ny demokratisk yta, där vi skulle kunna samtala om allt från söta katter till fördelningspolitik, krig och fred. Men så märkte vi successivt hur plattformarna styrdes av hemliga algoritmer designade för att maximera reklamintäkter.
Nu har allt fler av våra vänner försvann ur Facebookflödet, och ersatts av annonser. Och drömmen om hur förtryckta egyptier, ryssar och syrier skulle ta makten med de sociala mediernas hjälp, har ersatts av en mardröm av trollfabriker, påverkansoperationer och falsk information.
Samtidigt har de stora mediebolagen lärt sig hur de ska använda den nya tekniken och få tidningsläsare på nätet.
Och nu står vi här, med några alltmer asociala plattformar och en handfull stora mediekoncerner som slåss om vår uppmärksamhet och om våra pengar.
Den extrema högern har lärt sig hur man ska använda de nya förutsättningarna för att bilda opinion. Ända sedan de kom in i riksdagen, har Sverigedemokraterna pumpat in partistödspengar i olika medieprojekt.
Detta har gett riklig utdelning i form av hårdvinklade nyheter och annat innehåll i kanaler som Samnytt och Riks, att pumpa ut bland sympatisörerna. Det håller basen engagerad och på fötter med att värva nya anhängare - på nätet och utanför.
På vänstersidan har kanske ETC imponerat mest. Med en anda som påminner om 70-talets punkvåg har det som först var ett magasin utvecklats till en nationell dagstidning med imponerande spridning och genomslag.
Utan starka finansiärer i ryggen, men med ett jävlaranamma och ett starkt stöd från en kärna av engagerade läsare.
Men i övrigt har pionjärandan från tiden när den socialdemokratiska pressen byggdes upp lyst med sin frånvaro. Under de gångna 25 åren har de nästan alla de återstående tidningarna i arbetarrörelsens ägo antingen sålts eller avvecklats.
Det var inte så viktigt vem som ägde medierna. Man kunde bilda opinion i andra tidningar och på Facebook, sades det.
Starkt jobbat. Det blev ju bra.
Och nu kommer nästa tidningsdöd. När Tidöpartierna klubbat igenom ett nytt mediestöd så är det inte längre mångfalden som står i fokus. I stället går pengarna till de större tidningarna.
Konsekvenserna blev tydliga redan innan beslutet var klubbat i riksdagen. Ägaren Bonniers gör stora nedskärningar på Dala-Demokraten och Länstidningen Östersund, som blir spillror av vad de en gång varit.
I DD:s fall går man ner från 6- till 3-dagarsutgivning. LT omvandlas från en nyhets- till en opinionstidning.
Bonnierkoncernen har drivit S-tidningar vidare så länge det varit lönsamt, och varit en viktig motor för teknisk utveckling. Det hedrar dem. Men en i grunden liberal ägare är onostalgisk när det nya mediestödet gör det svårare att driva andratidningar.
Det kanske inte är så förvånande.
Avvecklingen av arbetarrörelsens medier är en av de mest deprimerande delarna av det haveri som kännetecknat de gångna decenniernas socialdemokrati. Och inte tycks vi lära oss något heller.
De fåtaliga satsningar som gjorts på senare år från den etablerade arbetarrörelsen har varit halvhjärtade och utan långsiktighet. Allt för ofta har någon ledning behövt skära i budgeten, och satt kniven i det nya opinionsbildningsprojektet innan det hunnit få luft under vingarna.
Det finns lysande undantag. Som Arenagruppen med en oberoende ställning och många olika ben att stå på, eller Katalys som fått förutsättningar att jobba långsiktigt. Och då kan det bli riktigt bra.
RÖD LÖRDAG! När andra har svart fredag är det röd lördag i Rörelsen. Idag är det särskilt förmånligt att slippa betalväggar och stödja en tidning som vill förändra samhällsdebatten - ett inlägg i taget.
Börja prenumerera nu så får du 25% rabatt första året. Klicka för att läsa mer. Det är du som gör Rörelsen möjlig!
Vissa sitter och hoppas att någon ledning ska vakna upp en dag och förstå hur förtvivlat läget är, och sätta igång en stor satsning på långsiktig opinionsbildning.
Jag har varit en av dem. Men jag är det inte längre. För jag har blivit besviken för många gånger.
I stället tror jag på punkattityden. Ska vi få det gjort, får vi göra det själva. Använda oss av de tekniker och resurser som står till buds för att bygga den opinionsbildning som krävs, underifrån.
Det är bra om några av de YouTube- och TikTok-kanaler, Substack-bloggar och -tidningar, poddar och annat människor sätter igång för att bilda opinion för något annat än Tidöeländet – kanske startat av dig som läser det här – kan få ekonomiskt och verksamhetsmässigt stöd från arbetarrörelsen. Särskilt i början medan vi prövar oss fram.
Men ska satsningarna vara mer än små ideella initiativ, måste de bära sig på egen hand. Opinionsinsatserna måste vara tillräckligt intressanta för att läsarna/följarna ska vara beredda att betala ur egen ficka för att de ska fortsätta finnas.
Idag arrangerar Rörelsen och Folkkanalen ett seminarium på SocForum i ABF-huset i Stockholm på temat “Är slaget om YouTube förlorat - Så knäcker vi högerns mediemakt”.
I samtalet tänker jag säga att arbetarrörelsen aldrig varit de som suttit på mest kapital, och bevisligen inte på de bästa mediestrategierna. Men vi har människorna, och vi har de bästa politiska idéerna,.
Det är dags att vi slutar vänta på direktiv uppifrån. Det är dags att vi börjar göra det själva.
Tidigare i Rörelsen:
Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.