För några månader sedan såg jag Ekonomibyråns avsnitt Skatteparadiset på SVT. Det var ett sådant program som stannar kvar långt efter att teven stängts av.
Ämnet är inte nytt. Sverige, pengar och ojämlikhet har diskuterats länge. Ändå blev kontrasten i studion så tydlig.
Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet och tidigare politisk chefredaktör på samma tidning, var lugn, saklig och konsekvent. Hon talade om skatt som den demokratiska fråga den faktiskt är. Vem bidrar? Vem bär kostnaden? Vilket samhälle vill vi bygga tillsammans?
Mot henne stod Sven Hagströmer, en av Avanzas grundare och en av landets verkligt förmögna.
Ja, Fredrik Reinfeldt var också med, men hans medverkan var så blek att jag knappt minns den.
Jag fastnade mindre för Hagströmers ekonomiska argument än för hans ton. När extrem rikedom och dess privilegier ifrågasattes blev han defensiv.
Det lät trotsigt, ibland nästan barnsligt. Som om själva frågan var ett personligt angrepp.
Borde miljardärer bidra mer? Det är en fullt rimlig fråga i en demokrati.
Vi vanliga människor får ständigt höra att vi måste förstå ekonomins ramar. Vi ska acceptera nedskärningar, längre vårdköer och större klasser. Vi ska vara ansvarstagande.
Men när det handlar om dem som har allra mest pengar blir tonen en annan. Då ska vi tala försiktigt. Annars hotar de med att flytta.
Nationalekonomen Gabriel Zucman har forskat om skatteflykt, dolda förmögenheter och den växande koncentrationen av rikedom.
Den nya studien, som han gjort med Marius Ring och David Seim, visar hur personliga holdingbolag kan göra att de rikaste håller kvar inkomster i bolag och betalar betydligt mindre skatt än vi andra.
För dem med allra störst förmögenheter hamnar den faktiska skatten på ungefär 15 till 20 procent.
För oss som förvärvsarbetar är skatten inte valfri. Den dras från lönen varje månad. Vi betalar kommunalskatt, och många betalar också statlig inkomstskatt. Därtill betalar vi moms på nästan allt vi köper. Den som säljer sin tid och sitt arbete kan inte lägga lönen i ett holdingbolag.
Vi kan inte vänta med att betala skatt tills det passar bättre. Men det kan de allra rikaste. Vinsterna kan stanna i bolaget och inte bli privat inkomst. Beskattningen kan skjutas upp. Under tiden fortsätter pengarna att växa.
Det här systemet är så, ursäkta språket, jävla orättvist. En undersköterska, väktare, lärare eller butiksanställd betalar skatt direkt. Den som redan äger miljarder kan i stället låta pengarna växa i bolag och betala mindre i förhållande till sina inkomster och tillgångar.
Att reagera på detta är inte avundsjuka. Det handlar blott och bart om rättvisa.
Som August Strindberg skrev: ”Den avundsjukan är ett av överklassens fula namn på rättskänslan.”
Om du har en förmögenhet som ger dig frihet, trygghet och makt utöver vad de flesta människor någonsin kan drömma om, då ska du också bidra. Du ska inte kunna betala en mindre andel än den som går upp tidigt, tar ”knegartåget” och arbetar hela dagen.
Zucmans förslag är en internationellt samordnad minimiskatt på dollarmiljardärer. Skatten ska varje år motsvara minst två procent av deras totala förmögenhet. Har en miljardär redan betalat skatt som når upp till den nivån ska ingen extra skatt tas ut.
Det handlar inte om att förbjuda företagande eller straffa den som lyckas. Det handlar om att ingen ska kunna bygga en skattefri mur runt sin egen rikedom.
Inom Socialdemokraterna har Reformisterna, med Annie Ross i spetsen, krävt en miljardärsskatt på omkring två procent av de största förmögenheterna.
Men partiledningen har inte velat göra frågan till sin. Det känns snarare som att de inte ens vill ta i frågan med tång.
Jag förstår samtidigt att ett parti som vill vinna val väljer sina strider. Socialdemokraterna går till val på att slopa karensavdraget och införa vinstförbud i skola och förskola.
Det är viktiga frågor. Karensavdraget slår hårt mot den som inte kan arbeta hemifrån. Skattepengar som är avsedda för barns utbildning ska gå till fler lärare, bättre undervisning och en tryggare skola. De ska inte gå till vinstuttag.
Men om Socialdemokraterna vinner valet hoppas jag att det också skapar utrymme att ta tag i miljardärsskatten. Inte som en symbolfråga, utan som en del av ett mer rättvist skattesystem.
Det går nämligen inte att minska klyftorna enbart genom att fördela de pengar som redan kommit in. Vi måste också våga fråga varför de som har mest kan bidra med så lite.
Skattefrågan är inte bara teknik och siffror, utan den handlar om demokrati. Extrem rikedom ger extrem makt över bostäder, företag, medier och politik.
Sverige behöver politiker som möter den makten med samma lugn och saklighet som Karin Pettersson visade i tevestudion.
För skatt är inte bara en kostnad. Det är priset för ett samhälle där vi tar ansvar för varandra. Och det priset ska inte i första hand betalas av dem som har minst.
Alexandra Einerstam är väktare och skribent.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Problemets kärna består inte i några "klyftor". Samhällets grundläggande fel ligger i kapitalets generella diktatur över arbetet; hur de arbetande befrias från rätten att skörda frukten av sitt arbete och att ens bestämma över dess vardag.
Även om du så inför en 100 procentig "miljardärskatt" - allt annat oförändrat - blir skillnaden inte större än att miljardärsmakten över arbetet överförs makten till nya kapitalister; till statliga apparatchiks. En skattesats på 2 procent av saldo förefaller sikta på symbios mellan stat och kapital.
Tanken på internationell (eller global) samordning (av exempelvis beskattning) är förslagets djärvaste del. Hur börjar vi? I Pakistan, Kina, USA eller någonstans i EU? Vi kan bara börja med oss själva, och jag tänker att ett första steg måste bli att vi ger arbetarrörelsens fackliga gren nya mål och medel. Strejkvapnet måste politiseras och internationaliseras.