Fascisten Per Engdahl är en nyckel till att förstå vår tid
RECENSION Nu har samma svarta gäng häng på ministertaburetterna, skriver Fredrik Jansson.
I maj 1994 avled en blind 85-årig man i Malmö. I de runor som dök upp i svensk dagspress framstod han som en kuriositet i ett Sverige som precis klivit ut ur det mest akuta skedet av det tidiga 90-talets finanskris.
Men Per Engdahl var sannolikt den viktigaste svenska fascisten under 1900-talet. Under decennierna efter andra världskriget förmodligen en av Europas viktigaste.
Han hade hållit fast vid sina ungdoms bruna ideal, omformat dem i takt med tidsandan och bidat sin tid.
Anders Sundelins Fascisten: Per Engdahl och den nysvenska rörelsen (Weyler förlag) är en flyhänt biografi som levandegör hur extremhögern utvecklats, ändrat taktik och omformulerat sitt språk sedan mellankrigstiden.
Sundelin skriver i en stil som verkar nedtecknad i hast. Något som är angeläget att omedelbart föra vidare till mottagaren, läsaren. Dock utan att det känns slarvigt – snarare njutbart.
Bokens huvudperson var från första början någon som ville organisera, leda och föra ut sina idéer. Organisationerna var många, men sällan särskilt stora.
Redan som nyanländ recentior vid Uppsala universitet 1928 grundade Engdahl en lokalavdelning till landets första fascistiska organisation, Sveriges Fascistiska Kamporganisation.
1930 hade han bildat eget, Det Nya Sverige, och 1936 fortsatte det in i Högerpartiets avknoppade ungdomsförbund, Sveriges Nationella Förbund, där han snabbt blev en ledarfigur för den mer fascistiska falangen. 1941 läggs grunden till propagandaorganisationen Svensk Opposition.
Efter kriget bildas Nysvenska Rörelsen 1946 och den nyfascistiska international som brukar kallas Malmörörelsen 1951.
Hela tiden var han på resande fot för att agitera för sina idéer på torgmöten och föreläsningar, i tidningsartiklar och böcker. Och även om organisationer och sammansvurna kom och gick, fortsatte Engdahl att saluföra sin nysvenska ideologi.
Den svarta skjortan hängdes tidigt in i garderoben till förmån för kostym och den utsträckta armen byttes ut mot ett stadigt handslag. Kampträning bannlystes och ersattes med politiska debatter.
Den svenska fascismen skulle inte vara en kopia av de italienska och tyska kusinerna.
Trots att Per Engdahl ständigt kämpade på i motvind fanns det något opportunt över hans idéproduktion.
När Nazityskland blev den dominerande kraften blev antisemitismen mer central för honom. Efter Förintelsen, som han förnekade, blev lösningen på judefrågan Israel.
När världskriget ersattes av kalla kriget lyfte han fram antikommunismen. Rasbegreppet fick träda tillbaka för ett kulturbegrepp. Västerlandet måste försvaras från yttre hot.
Under de sista decennierna av Engdahls liv återkom han till att invandringen var en ödesfråga och att det måste till ett invandringsstopp. Ur hans nysvenska rörelse knoppade i början av 1980-talet aktivistnätverket Bevara Sverige Svenskt fram.
I slutet av decenniet grundade de ett nytt parti, som med tiden blivit betydligt mer framgångsrikt än någon av de organisationer som Engdahl grundade.
Om boken har en svaghet så är det väl just här. De sista årtiondena blir väl skissartade.
Kanske är det helt enkelt så att underlaget blir tunnare. Anhängarna var färre, åldern tog ut sin rätt. Kanske tappade Säpo intresse, eller så är handlingarna fortfarande hemligstämplade.
Samtidigt finns en nyckel där för att förstå vår egen tid.
Per Engdahl stod hela tiden med en fot i det gamla – i mellankrigstiden och världskrigets fascistiska regimer. Det nya han formulerade under efterkrigstiden var hela tiden en kontinuitet, inte ett brott, med det som varit.
Det är också det som gör honom så intressant. Han länkar samman dåtidens högerextremism och den som lever och har hälsan i vår egen samtid.
Per Engdahl var under sin livstid en marginalfigur i svensk politik. Men samma år som han avled i Malmö tog en 15-årig pojke i Sölvesborg, elva mil fågelvägen, sina första stapplande steg in i politiken. Det ser ut som en tanke.
”Nu står samma svarta gäng och har häng på ministertaburetterna”, som Björn Afzelius skrev i sin sång.
Fredrik Jansson arbetar inom fackföreningsrörelsen och är författare till Gemenskap & skötsamhet: en essä om socialdemokratins väsen (2016).
Tidigare i Rörelsen:
.jpg){kind=link}
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan:
Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | Ett gästinlägg av
|