Israels folkmord rimmar illa med Eurovisions fredsprojekt
LEDARE En musiktävling som skapades för att minska risken för krig är i sin essens politisk, skriver Wendela Dryler.
Ikväll fyller Eurovision 70 år.
Precis som föregående år, lär den färgsprakande finalen mattas av ett moln av aska.
För Israels folkmord rimmar illa med Eurovisions fredsprojekt.
Missförstå mig inte – jag älskar detta spektakel!
Var annars kan jag få uppleva polsk vitsång, irländsk ouija-pop och estnisk rap ackompanjerat med nyckelharpa? Allt under samma kväll!
Men det är just min kärlek till Eurovision, som gör att jag är så förtvivlad över tävlingens borttappade moraliska kompass.
Efter två världskrig med startskott på europeisk mark, grundades Eurovision för att bygga gemenskap och förhindra framtida krig.
Under 2020-talet har tävlingens fredsanda onekligen satts på prov.
Först kom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 22 februari 2022. Endast tre dagar efter krigets början, meddelade European Broadcasting Union (EBU) att Ryssland, som tidigare förgyllt tävlingen med bullbakande babusjkor och feministisk rap, portades från tävlingen.
EBU motiverade uteslutningen med att Rysslands medverkan skulle äventyra Eurovisions rykte. SVT:s dåvarande chef välkomnade beslutet med orden: ”Ryssland kan omöjligen stå på scenen på Eurovision när de invaderat ett annat land.”
Ett och ett halvt år senare invaderade Israel Gaza. Efter Rysslands uteslutning förväntade sig många tittare att samma öde skulle drabba Israel.
EBU resonerade annorlunda. De menade nu att Ryssland hade uteslutits för att deras tv-bolag inte hade följt reglerna. De betonade att det inte var länderna som tävlade, utan deras public service-bolag – och Israels tv-bolag uppfyllde kraven. SVT:s vd följde samma resonemang.
Tydligen kunde Israel stå på scen när de invaderade ett annat land. Tydligen kunde ett folkmord på palestinier inte skada Eurovisions anseende.
Ikväll är tredje gången som Israel deltar sedan de påbörjade sin hänsynslösa bombning av Gaza, där mer än 75 000 har bekräftats döda, varav 42 200 barn, kvinnor eller äldre.
I år har de dessutom invaderat södra Libanon, där de fördrivit hundratusentals människor från sina hem.
Israels fortsatta deltagande i Eurovision verkar inte ha bidragit till mer gemenskap och fred – snarare har det visat att deras krigsbrott inte får några konsekvenser.
Beslutet att behålla Israel i tävlingen blir ännu mer absurt, när Eurovision News Spotlight förra året avslöjade att en israelisk myndighet hade producerat reklam som instruerade tittare att rösta på Israels bidrag de maximalt 20 tillåtna gångerna.
Avslöjandet, i kombination med att Israel vann tittarrösterna utan att det reflekterades i låtens popularitet på strömningstjänster, ledde till att flera tv-bolag anmälde dem för röstfusk.
Reglerna är nu ändrade: maximalt tio röster per person är tillåtet, och kampanjande från tredje part har begränsats.
Israels tv-bolag KAN har redan brutit mot de nya reglerna och fått en varning av EBU, då de har spridit klipp på sociala medier med uppmaningen att rösta tio gånger på deras bidrag.
Därutöver avslöjade New York Times att israeliska diplomater under hösten kontaktat tv-bolag och utrikesdepartement från de tävlande länderna, för att förhindra dem att utesluta KAN. Därjämte spenderade Israels regering 7,4 miljoner kronor på Eurovision-relaterad marknadsföring 2024.
Man skulle nästan kunna hävda, att Israels politiker lägger sig i Eurovision.
EBU har alltså haft möjligheten att utesluta Israel på grund av både statens och tv-bolagets upprepade överträdelser.
De hade kunnat gömma sig bakom teknikaliteter utan att ens blanda in folkmordet, eller “politiken”, i uteslutandet.
Problemet är bara att EBU vägrar att utesluta Israel – oavsett deras handlingar.
Resultatet är att medlemsländer har tagit saken i egna händer. I år bojkottar fem nationer tävlingen. Däribland Spanien, ett av länderna som bidrar så mycket till tävlingen att de annars automatisk kvalificerar sig till finalen.
Därutöver Irland, som jämte Sverige är landet som har vunnit tävlingen flest antal gånger, samt Nederländerna, som 1956 var ett av sju länder som deltog första gången Eurovision gick av stapeln.
Därtill Island och Slovenien, där den sistnämnda inte ens kommer sända tävlingen, utan istället visar palestinsk långfilm.
När europeiska länder lämnar tävlingen går det tvärt emot Eurovisions syfte om europeisk gemenskap. EBU:s motvilja att utesluta Israel resulterar i praktiken i splittring och sämre sammanhållning på kontinenten.
EBU måste sluta gömma sig bakom chimären att de inte ska vara politiska. En musiktävling som skapades för att minska risken för krig, är i sin essens politisk.
Det är alldeles rimligt, till och med förenligt med värdegrunden, att en sådan tävling utesluter länder som startar krig och dödar civila.
Nu när tävlingen fyller 70 år, hoppas jag att EBU ger oss tittare en present och äntligen portar Israel från nästa års tävling.
För genom sitt agerande alienerar EBU sin kärnpublik, som i mångt och mycket är progressiv. Och det är vi, fansen och artisterna, som utgör Eurovisions själ.
Jag älskar den ohämmade glädjen och kärleken som Eurovision innebär.
Jag älskar att vi under en kväll samlas för att förundras över den saliga blandning av obskyr, traditionell musik i modern tappning, som Europas kulturer har att erbjuda.
Men jag avskyr EBU:s moral.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.