Människovärdet kan aldrig villkoras av arbetsförmågan
DEBATT Politikens tal om ”hårt arbetande människor” är en farlig förskjutning, skriver Fredrik Säfsten.
Det har blivit ett av vår tids mest självklara uttryck. De hårt arbetande människorna. Orden återkommer, inte minst hos Magdalena Andersson. De uttalas med tyngd, som om de bar hela samhällskontraktet inom sig.
Men just därför måste de också granskas.
För jag har allt svårare att höra de orden utan att samtidigt tänka på dem som inte ryms i dem.
Jag tänker på barnet, som ännu inte kan bidra. På den äldre, som burit ett helt liv av arbete men nu lever i beroende. På den som blir sjuk, inte för en vecka utan i år. På den som söker arbete, om och om igen, och till slut börjar tvivla – inte bara på sin plats i ekonomin, utan på sitt värde som människa.
Var finns de i detta språk?
Det som oroar mig är inte bara formuleringen i sig, utan vem som använder den. För när Socialdemokraterna – en rörelse som en gång bar idén om människovärdets ovillkorlighet – börjar tala i termer som dessa, då är det inte en tillfällig retorisk glidning. Det är något djupare som håller på att ske.
En anpassning.
Till en politisk logik där människors värde allt oftare kopplas till deras produktivitet. Där trygghet blir något som i praktiken förutsätter att man först har visat sig nyttig. Där solidariteten inte längre är självklar, utan måste kvalificeras.
Det är en farlig förskjutning.
Och den blir inte mindre problematisk av att den påminner om ett språk som länge burits av högerpopulismen: uppdelningen mellan de som “gör rätt för sig” och de andra. Mellan de som anses bära samhället och de som påstås leva på det.
När Socialdemokraterna närmar sig detta sätt att tala, då är det inte bara ett strategiskt misstag. Det riskerar att underminera själva den idé som en gång gav rörelsen dess fulla mening.
För socialdemokratin var aldrig tänkt att vara en spegel av tidsandan. Den var ett svar på den.
Den bar en annan tanke: att människan inte först och främst är producent, utan medmänniska. Att hennes värde inte kan räknas i arbetade timmar. Att samhället ytterst är ett moraliskt åtagande – ett löfte om att ingen lämnas efter, oavsett livssituation.
För mig är detta inte en abstrakt princip.
Det är något jag bär med mig i hur jag ser på andra människor. I vissheten om att vi alla, förr eller senare, kommer att befinna oss i en punkt i livet där vi inte kan bära oss själva. Och att det då avgörande inte är vad vi presterat – utan om det finns ett samhälle som fortfarande ser oss.
Ett samhälle som inte vänder bort blicken.
Frågan är om Socialdemokraterna fortfarande vill vara det samhällets röst. För om språket fortsätter att dras mot det mätbara, det nyttiga, det produktiva – då riskerar man att förlora något som inte enkelt kan vinnas tillbaka.
Tilliten till att människovärdet står fast, också när människan inte gör det.
Och då återstår till slut bara en fråga:
Vad händer med ett samhälle som börjar mäta värde i styrka – när styrkan en dag tar slut?
Fredrik Säfsten är skribent och samhällsdebattör med intresse för rättvisa och solidaritet, klass och idéhistoria. Ordförande inom IF Metall som vill se mer mod i rörelsen.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Instämmer helt med Fredrik Säfsten. Språket, orden har fått en farlig förskjutning. En förskjutning bort från från själva grundidén. "Socialdemokratin var aldrig tänkt att vara en spegel av tidsandan. Den var ett svar på den." Vi måste vrida orden rätt, i värdigt solidarisk riktning.
Sedan sänks produktiviteten när man jobbar hårt.