Laila Abdallah: Har socialdemokratin övergivit det palestinska folket?

DEBATT Pappas tatuering vittnar om en etnisk rensning. Katastrofen pågår än idag.

Jan 11, 2024

Jag är barn till en överlevande. Min pappa föddes och växte upp i Östra Jerusalem, bara ett stenkast från Damaskusporten och Al Aqsa-moskén. Under Al Nakba – den stora katastrofen för palestinierna – tog min pappa som 11-åring tillflykt till ett libanesiskt flyktingläger.

Under min barndom frågade jag min pappa ibland vad tatueringen i hans armveck betydde. Tatueringen ”Awad 1941” gav förnimmelse om en svår svunnen tid i flyktinglägret.

Efter att staten Israel hade utropats år 1948 fördrevs 750 000 palestinier från sina hem i den etniska rensningen som skedde under Al Nakba. Dagens ständiga våld och fördrivning av palestinier ses som en fortsättning på Al Nakba och palestinier ärver i generationer från 1948 på nycklarna till sina forna hem i hopp om att få återvända.

Awad Abdallahs tatuering vittnade om hans tid i flyktingläger efter den etniska rensningen 1948. Här poserar han med FN-flaggan i samband med en förstamajdemonstration. Foto: Privat.

Min pappa pratade väldigt lite om åren i flyktinglägret. Jag vill idag tro att det var ett sätt för honom att förskona oss från hans eget livsöde, så att jag och mina syskon inte skulle bära vidare på det trauma som han själv hade upplevt.

Men jag inser idag att traumat fortfarande lever kvar i mig när jag följer den avgrund av våldspiral som utspelar sig i Mellanöstern. Ett kollektivt och nedärvt trauma som väcker smärta, sorg och vrede i mig likt många palestinier och deras ättlingar runtom i världen.

Min släktkrönika är enormt brokig och komplex – från Etiopien till Palestina och senare Sverige – fyllda av fördrivning och flykt som ett resultat av svåra historiska konflikter. Min farbror kom med familjen till Sverige från Ramallah efter första intifadan 1987 efter att min kusin blev skjuten i benet av israelisk militär.

Mina kusiner har både judisk och palestinsk börd, födda av en amerikansk-judisk mamma och palestinsk pappa, såsom flera släktled av palestinska judar, kristna och muslimer i generationer. Med min svenska mamma, och min son som är halvfransk, brukar jag säga att vår släkt är som ett litet FN med minst tre världsdelar i vårt blod.

Min pappa älskade Sverige. Han beundrade svenskarnas förmåga till en välorganiserad välfärd. Framför allt beundrade han Sverige som med stark internationell röst förespråkade jämlikhet, rättvisa och alla människors lika värde där folkrätten är ett grundläggande rättesnöre.

För honom var det en självklarhet att vara socialdemokrat med en rörelse som alltid stod på de svaga och förtrycktas sida. Han bar stolt FN-flaggan i förstamajtåget under många år.

Jag känner en enorm besvikelse över att den stolthet som min pappa kände håller på att gå förlorad i mig. Under alla år i partiet har jag känt att socialdemokratin alltid har stått på rätt sida med en stadig grundbult om alla människors lika värde. Men jag känner inte igen mig.

Varför så tyst när det sker en av de värsta massakrerna av det palestinska folket någonsin? Var finns rösterna från socialdemokratin mot en regering som helt förlorat orientering om folkrättens, och moralens, principer? Var finns min Olof Palme, min Dag Hammarskjöld?

“Med min svenska mamma, och min son som är halvfransk, brukar jag säga att vår släkt är som ett litet FN med minst tre världsdelar i vårt blod.”

Det finns inget som försvarar Hamas terrordåd. Dessa illdåd var brutala och väckte avsky i mig.

Men mitt hjärta sjönk till botten när Ann Linde pratade i Svenska Dagbladet 23/12 om att Hamas illdåd har hamnat i skymundan av lidandet i Gaza utan att ge en större kontext av konflikten. Jag kan inte för mitt liv förstå att den brutalitet som nu utspelar sig inför alla världens ögon och som skördar mer än 20 gånger fler dödsoffer av en närmast patologisk ockupationsmakt reduceras till ”lidandet i Gaza”.

Hur hamnade socialdemokratin här?

Palestinier genomlider ett dubbelt förtryck. Ett förtyck från en superindustriell ockupationsmakt med en imperialistisk bosättarkolonialism uppbackad av väst. Ovanpå detta finns ytterligare ett förtryck som syftar till att svartmåla palestiniernas kamp genom en mycket välorkestrerad och välfinansierad israelisk propagandaapparat, Hasbara. Dess syfte är att upprätthålla en doktrin som rättfärdigar ockupationen i västvärldens ögon.

Allt finns att läsa i ”The Israel Project”-rapporten från 2009 av Frank Luntz, en amerikansk spinndoktor, om hur Israel ska marknadsföras på ett sätt som leder tanken bort från ockupationen (se även dokumentären ”The Occupation of the American Mind”).

Hasbara utmålar konflikten som en fråga om terrorism och säkerhet, i en föreställning om att den palestinska kampen drivs av antisemitism. Och det fungerar väldigt väl. Det passar perfekt in i det euroamerikanska etnocentriska narrativet där såret efter andra världskriget är väldigt levande.

Antisemitismen är ett reellt hot, det kan ingen förneka. Men vad som verkligen står på spel för palestinierna är att överleva eller dö.

Palestiniernas motståndsrörelse handlar framför allt om en kamp om territorium. Därför finns det alltid en inre konflikt hos palestinier mellan att antingen fly för att sätta sig själv i säkerhet eller att trofast stå kvar på sin mark.

Det arabiska ordet sumud (eng. steadfastness) manifesterar motståndet till att fördrivas. En längtan att få återvända till sin jord finns hos alla palestinier, i våra berättelser och sånger. Därför blir tron på lösningen om att fördriva palestinier till andra arabländer lika okunnigt och dumt som att alla norrmän skulle acceptera att invandra till Sverige ”för att vi pratar ungefär samma språk”.

Palestinier kan inte återvända, trots att det är en rättighet enligt FN:s flyktingkonvention. Israelisk lag förvägrar palestinierna deras födslorätt samtidigt som en person av judisk börd född varsomhelst i världen välkomnas.

Säg mig, om vi i Sverige och den svenska socialdemokratin aldrig kan legitimera en sådan etnokrati här, varför gör vi det för Israel? Hur ska vi kunna rättfärdiga vår egen kamp för demokratin här, om vi samtidigt ger Israel fripass från alla grundläggande principer som FN bar löfte om att detta aldrig igen ska ske för hela mänskligheten?

Hoppet om en räddning finns inte längre i västvärlden. Den finns bland alla ursprungsbefolkningar som bär på minnen om vad det faktiskt innebär att leva under en förtryckande ockupationsmakt.

Idag startar rättegången med utgångspunkt i Sydafrikas anmälan till ICJ (International Court of Justice) om att Israel begår folkmord. Döms Israel för folkmord lyfts det i FN:s säkerhetsråd. Folkmordskonventionen klargör även om medskyldighet föreligger och det blir då svårt för USA att fortsätta lägga sitt veto mot eldupphör.

Förändra samhällsdebatten - stötta en socialdemokratisk mediaröst för mindre än en krona om dagen!

Uppgradera din prenumeration idag!

Trots min nära koppling till konflikten i Mellanöstern har jag under hela mitt liv inte låtit detta forma den jag är. Jag översköljs ofta av en hopplöshet och desillusion om att konflikten någonsin kommer få en lösning. Då orkar jag inte prata om det.

I stället vill jag berätta om allt det vackra som finns i den palestinska kulturen. Bland olivträden och den brända jorden, i maten som makloba och söta ostkakan kunafa, i musiken och den traditionella dansen dabke, i den vackra brodyren i kvinnornas klänningar, i symbolerna av fisknät och olivblad i palestinasjalen keffiyeh.

Min kamp sker i min lilla vrå av världen. Jag doppar mitt bröd i zeit och zaatar (olivolja och kryddblandning av timjan) i en slags desperation över att mitt vackra palestinska folk inte ska utplånas.

Hela den polariserade samhällsdebatten kväver mig. Det är som om det fulaste trynet av extremism har satt sina klor över vår värld och jag upplever att den socialdemokratiska rörelsen här förlorar sitt fotfäste. Min övertygelse om alla människors lika rättigheter är lika djupt rotad i mig som den etniska mångfaldens blod som rinner genom mina vener.

Har socialdemokratin övergivit mig?

Laila Abdallah är svensk-palestinsk ättling och (än så länge) socialdemokrat.

För mer läsning om Al Nakba kan Laila varmt rekommendera boken ”Al Nakba – katastrof inför våra ögon” av Bernt Hermele & Cato Lein (Ordfront Stockholm 2023).