Mina barn har lärt mig hur tidigt känslan av utanförskap kan börja
KRÖNIKA Att erkänna teckenspråket är inte tillräckligt, skriver Jessica Rodén.
Sverige var tidigt ute med att erkänna svenskt teckenspråk. Redan 1981 slog riksdagen fast teckenspråkets ställning och i dag är språket skyddat i språklagen.
Det är viktigt. Men det räcker inte.
För det räcker inte att erkänna ett språk i en lagtext om människor fortfarande inte fullt ut kan leva sina liv på det språket.
Den 14 maj uppmärksammas Teckenspråkets dag. En dag som borde handla om mer än symbolik. För språk handlar om så mycket mer än kommunikation.
Språk är makt. Gemenskap. Identitet.
Möjligheten att förstå världen och göra sig förstådd tillbaka. Möjligheten att lära sig, delta i samhället och känna att man fullt ut hör till.
Därför räcker det inte att svenskt teckenspråk är skyddat i språklagen om döva barn. Samtidigt nekas full tillgång till sitt språk i skolan.
Det räcker inte att tala varmt om rättigheter när människor fortfarande måste kämpa för tolkar, utbildning och tillgänglighet.
Ett språk överlever inte för att det skrivs in i en lagbok. Det överlever när människor faktiskt kan leva sina liv på det språket: när barn får undervisning på sitt språk och familjer får stöd i att lära sig det.
När samhället byggs för delaktighet istället för att människor ständigt ska behöva anpassa sig till en hörande norm.
Mina barn, som är hörselnedsatta och döva, har lärt mig hur tidigt känslan av utanförskap kan börja. Hur kampen för att få vara delaktig och ha samma möjligheter som andra barn kan lägga sig som en våt filt över hela uppväxten. Genom system, regler och beslut som signalerar att deras rätt till språk, stöd och utbildning inte riktigt väger lika tungt som andras.
När så mycket energi går åt till att höra, förstå, anpassa sig och försöka hänga med blir skolgången ibland mer kamp än kunskapsinhämtning.
Sådant som andra barn tar för givet blir något man ständigt måste slåss för: rätten till språk, rätten att förstå, rätten att känna sig inkluderad.
Det sätter spår.
Och därför blir jag frustrerad när samhället nöjer sig med symboliska erkännanden och fina ord om inkludering.
För jämlikhet handlar inte om vad som står i en lagtext. Jämlikhet handlar om människors faktiska möjligheter att leva fria och delaktiga liv.
Och här måste vi våga vara självkritiska.
Vi socialdemokrater talar ofta om jämlikhet. Men jämlikhet kräver mer än fina formuleringar och symboliska erkännanden. Det kräver reformer, resurser och en politik som byggs för alla, också för dem som länge hamnat utanför.
För vad är det egentligen för jämlikhet vi strävar efter om vissa barn fortfarande får smalare möjligheter än andra?
Vad är ett skyddat språk värt om människor inte fullt ut kan leva sina liv på det?
Jämlikhet kostar. Det kräver en stark välfärd, rättvisa prioriteringar och ett samhälle som är berett att investera i människors rätt att delta fullt ut. För jämlikhet uppstår inte av sig självt. Den byggs genom politiska beslut.
Och då duger det inte att nöja sig med symboler när människor fortfarande stängs ute från full delaktighet.
För jämlikhet handlar inte om att alla behandlas exakt lika.
Jämlikhet handlar om att människor ska ha likvärdiga möjligheter att leva fria liv. Och då måste samhället också vara berett att ta de steg som krävs för att det ska bli verklighet.
Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet nöjer sig inte med att erkänna människors rättigheter.
Det bygger också samhället så att rättigheterna går att leva i.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
 | Ett gästinlägg av
|