Orbáns fall visar att demokratier inte är dömda att försvinna
DEBATT Ungern kommer att behöva stöd – men också tydlighet, skriver Erik Solfors.
Det som länge verkade omöjligt har hänt.
Efter sexton år vid makten har Viktor Orbán förlorat regeringsmakten. Istället kliver Péter Magyar fram – med ett mandat som inte bara räcker för att styra landet, utan för att börja rita om det.
Det är inte bara ett valresultat. Det är ett skifte i tiden.
Under Orbáns år vid makten har Ungern förändrats, inte genom en dramatisk kupp, utan genom en långsam förskjutning. Institutioner har böjts, spelregler har skrivits om och medier har tystnat eller köpts upp. Allt medan valen fortsatt hållas – men på allt mer ojämna villkor.
Och ändå: i söndags röstade ungrarna bort det. Det säger något viktigt.
Demokratier kan urholkas, ja – men de är inte dömda att försvinna.
Valet i Ungern handlar därför inte bara om Ungern. Det handlar om Europa.
I åratal har Orbán varit EU:s inre motståndare, den som bromsat, fördröjt och ibland blockerat gemensamma beslut – om rättsstat, om Ukraina och om vad det egentligen innebär att vara en del av den europeiska gemenskapen.
När han nu faller förändras något i grunden. Plötsligt finns möjligheten till ett EU som faktiskt kan agera mer samlat. Ett EU där en medlemsstat går från att vara ett hinder till att bli en partner.
Men möjligheten är just det – en möjlighet, inte en garanti.
För även om en regering kan röstas bort på en dag, försvinner inte ett system lika snabbt.
Under åren vid makten har Orbán byggt något mer än ett parti. Han har byggt strukturer, lojaliteter och positioner som sträcker sig långt bortom valresultat och mandatperioder.
Det innebär att Péter Magyar inte bara tar över ett land – han tar över en kamp. En kamp om domstolar, myndigheter och medier. Om vad som ska räknas som normalt igen.
Det är den svåra delen, och den börjar nu.
För Europa innebär detta ett sällsynt ögonblick. Ett tillfälle att återknyta band, att öppna dörrar som länge varit stängda och att visa att europeiskt samarbete inte bara handlar om regler och pengar, utan om riktning.
Men det är också ett ögonblick som kräver vaksamhet. För om de senaste åren lärt oss något är det att demokratin inte är självklar. Den måste försvaras, även när det är obekvämt, även när det skaver politiskt.
Ungern kommer att behöva stöd – men också tydlighet.
Det är lätt att se valet som en isolerad händelse: ett land, ett val, en ledare som faller. Men det är större än så.
Det handlar om vilken riktning Europa tar i en tid när auktoritära idéer vinner mark på flera håll. Om huruvida det faktiskt går att vända utvecklingen – inte med stora ord, utan med röster i en valurna. Och svaret, åtminstone just nu, är ja.
För socialdemokratin finns här en viktig lärdom. Människor accepterar inte vad som helst – men de behöver ett alternativ.
Något att rösta för, inte bara emot. En berättelse om framtiden som är större än rädslan. Det är där politiken avgörs. Inte i systemkritikens höga tonläge, utan i förmågan att bygga något som känns möjligt igen.
Ungern har tagit ett steg bort från det som varit. Inte hela vägen fram – men tillräckligt för att öppna en annan riktning. Frågan är inte längre om förändring är möjlig.
Frågan är vad vi gör med den.
Erik Solfors är redaktör för S-studenters tidskrift Libertas.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
”Människor accepterar inte vad som helst – men de behöver ett alternativ.”
…. Jaa!