Paniken slår mig när häggen blommar
DEBATT Klimatkrisen kräver ett projekt stort nog att bära den, skriver Karla Backlund.
Det går fortare och fortare nu. Jag svär att perioden mellan hägg och syren blir kortare för varje år.
Jag griper desperat efter träden, blommorna, skönheten. Plockar vitsippor som dör på några dagar. Jag vill spara dem, vill ha ett bevis på att jag upplevt även denna vår, att den fanns på riktigt.
Det är en förälskelse man vet blir kortvarig. Man slits mellan att hålla kvar, memorisera, eller bara vara i stunden och njuta medan det varar.
Och under allt det där: paniken.
Jag har sörjt klimatkrisen i många år nu och landat i någon slags acceptans. Jag låter känslorna komma och passera: rädsla, sorg, frustration. Jag försöker känna mig mer arg än ledsen, för jag tror att det är mer konstruktivt.
Vad som förvånar mig är hur lite jag pratar med andra om dessa upplevelser. Jag antar att alla har sina egna små varningslampor varje år, som talar om att något är väldigt fel.
Björkkvistarna på midsommarstången till exempel. Visst brukade de vara spröda med små ljusgröna löv?
Eller insekterna, visst brukade det fastna en massa insekter på bilrutan när man var barn? Nu minns jag inte senast jag såg en.
En överväldigande majoritet av Sveriges befolkning oroar sig för klimatet. Ändå saknas ett gemensamt språk för de förändringar vi alla märker.
Jag tror att många liksom jag känner sig rädda och maktlösa inför det nästan oöverblickbara skiftet som sker runt omkring oss.
För visst känns det som att människor bryr sig om klimatet, fortfarande. Men också som att det finns en trötthet. Nästan som att man håller på att ge upp.
Det är inte för att det är kört. Det är för att ingen tagit ansvar för klimatet som politisk fråga. Det som behövs är ett projekt som tar hem klimatfrågan, som gör den nära, begriplig och gemensam.
Klimatfrågan kan inte bara handla om abstrakta siffermål. Den måste handla om vilket samhälle vi faktiskt vill leva i. Om ren luft, fungerande tåg, billig el. Skogar som finns kvar. Tid med människor vi älskar.
Det är naivt att tro att något annat parti skulle kunna fylla den funktionen. Ingen annan politisk rörelse i Sverige har den folkliga förankring eller organisatoriska kraft som krävs för att genomföra en omställning i den skala och inom den tidsram som krävs.
Arbetarrörelsen är ett bevis på att många människor tillsammans kan ta kontroll över krafter som annars är oss övermäktiga. Varför skulle inte detta också gälla klimatkrisen?
Den är dessutom en chans till förnyelse som vår rörelse är i desperat behov av. En ny diskussion om vad som egentligen driver oss, vad som ger mening till livet. Om betydelsen av natur, lugn och tid, insikter som en gång födde idén om semester.
En patriotism som handlar mindre om taggtråd och galler, och mer om sommarstugan, blåbärsskogarna och barndomens sjöar.
Paniken slår mig när häggen blommar. Men där under finns också en beslutsamhet. En kärlek till världen som är för stor för att ge upp hoppet om.
Klimatkrisen behöver ett politiskt projekt starkt nog att bära den.
Jag tror att det måste vara vi.
Att lämna det åt någon annan att lösa vore inte särskilt socialdemokratiskt.
Karla Backlund är styrelseledamot i Reformisterna och aktuell med boken Det handlade aldrig om invandrarna (Arkiv förlag, med Stefan Sjöberg).
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.