Partiet behöver få Magda att gå vänsterut
DEBATT Att gå ännu längre in i trianguleringshelvetet är inte på valbar plats, skriver Kjell Dennhag och Jens Rundberg.
Efter Simona Mohamssons omtalade och desperata överkörning av sitt eget parti för någon månad sedan, har inte mycket hänt som ändrat Liberalernas läge i den allmänna opinionen.
De ligger fortfarande och skvalpar runt två procent av väljarstödet i flera mätningar. Moderaterna kommer nog inte att vilja stödrösta. Deras väljare vill stärka sina kort mot SD, som i sin tur gärna blir största borgerliga parti när det kommer till kritan – och KD har nog med att se om sitt eget hus.
Detta innebär att Socialdemokraterna troligtvis blir största parti i valet och får förfrågan av talmannen att bilda regering. Då sitter Magdalena Andersson i läget att kunna förhandla med vem hon vill, utom Sverigedemokraterna (får vi hoppas) – och det lär hon antagligen göra.
Sannolikt även om vänsterblocket på papperet har egen majoritet.
För Magdalena Andersson vill inte gärna gå åt vänster. Hon kan rentav tycka att det är förargligt om Liberalerna inte kommer in i riksdagen, för hon vill i första hand gå högerut för att få regeringsunderlag. Centern och Liberalerna hade varit perfekt.
Det är inte allt för illa gissat att vissa inom S har fått hennes tillåtelse att gå ut i media och vifta lite med hur Magdalena och partistyrelsen tänker. För en tid sedan var det Ardalan Shekarabi som viskade att man kan tänka sig att regera med Moderaterna.
Inför detta scenario kan man ju undra om den senaste partikongressen står bakom en sådan svängning. Vill medlemmarna i Socialdemokraterna ha en ny regering med borgerlig tyngdpunkt?
Ja, man kan ju undra. Även om medlemmarna och kongressen uttrycker en strävan mer åt vänster, är det tyvärr troligt att partitoppens trianguleringsstrateger ser till att partiet går åt höger.
Nästa fråga blir då: varför vill Socialdemokraterna gå högerut? Säkert finns någon ljum föreställning om att ta ansvar, att nästan göra en samlingsregering “i dessa oroliga tider”. Vidare är det inte så konstigt egentligen.
Socialdemokraterna har sedan sjuttiotalet fört en allt mera borgerlig politik, och är numera företrädd av två ekonomer som hävdar en helt neoklassisk syn på statens ekonomi. Den neoklassiska skolan inom nationalekonomin är liktydig med nyliberalism.
Denna ekonomiska syn har oavsett regering härskat över Sverige de senaste 40 åren.
Den har inneburit en allt mer underfinansierad offentlig sektor, övergivande av full sysselsättning som mål, nedmontering av industripolitik och en växande underhållsskuld, samt en fri riksbank – allt för att hålla kapitalet under armarna.
För huvudsaken är att marknaden får fritt spelrum och att statsbudgeten går med plus.
Socialdemokraterna har alldeles frivilligt gjort sig av med de politiska styrmedel över samhällsutvecklingen som man tidigare var i besittning av. Den formel man använde sig av var att först och främst att erkänna klasskampen. Att via den sätta tryck på staten för att den skulle arbeta i folkflertalets tjänst.
För att uppnå detta arbetade man långsiktigt, inte kortsiktigt, som kapitalet ville. Man ville stärka den reella ekonomin. Den ekonomi som resulterar i ett bra samhälle där vi har full sysselsättning, tar hand om varandra och planeten.
Visionen var tydlig.
Idag kan man undra om Socialdemokraterna ens vill styra samhällsutvecklingen.
I den nyliberala idén är det som att samhället nästan inte finns, det som finns är marknaden – det som är bra för några få (de rika) är bra för landet. I de marknadsliberalas tankevärld är också det som existerar här och nu – framtiden finns nästan inte den heller.
Alltså är det ingen idé att ha några visioner. Huvudsaken att människorna konsumerar så löser det sig, typ.
Nu märker ju vän av ordning att det här är alldeles tokigt.
Att vara bäst i klassen på att hålla statsbudgeten på plus innebär att människor och småföretag i Sverige får mindre pengar att röra sig med. Att inte investera i offentlig sektor, kraftnät och järnväg innebär att de bestående reella värden som finns där – och som utgör ett viktigt incitament i den reella ekonomin – eroderas.
Nej, så kan vi inte fortsätta!
Att ha ett underskott i statsfinanserna är inte farligt, utan det som kan behövas för att skapa arbete och framtidstro. Landet går inte under. Inflationsrisken kan balanseras genom regleringar av matpriser, elpriser, bränslepriser m.m.
Det handlar om att styra marknaden, inte vara rädd för den.
Vi behöver också en miljardärsskatt enligt Gabriel Zucmans eminenta förslag. Det främsta skälet för detta är att det handlar om rättvisa, jämlikhet och demokrati – de superrika behöver helt enkelt bidra.
Hans skatteförslag, två procent av aktiekapitalet om man äger 100 miljoner dollar eller mer, utan undantag och kryphål, skulle vara en rimlig del, cirka 30 procent, av deras årliga förmögenhetsökning.
Våra skatteintäkter i Sverige har enligt Elinor Odeberg och Vilgot Österlund sedan år 2000 sänkts motsvarande sju procentenheter av BNP, vilket innebär 430 miljarder kronor per år. Det är nästan lika mycket som den årliga kostnaden för all sjukvård i Sverige.
De rika har tjänat mest på skattesänkningarna medan vanliga löntagare och de mest utsatta har drabbats hårdast av den offentliga sektorns nedskärning.
Så vart går socialdemokratin? Det är snart val. Mer av samma sak – att lagda kort ska ligga och ta oss ännu längre in i trianguleringshelvetet – är inte på valbar plats!
Det är dags nu. Sverige såsom vi känner det och vill ha det är på väg att försvinna.
Vi uppmanar läsarna av denna text att kontakta sina riksdagsledamöter och be dem att söka samarbete åt vänster, inte åt höger!
Kjell Dennhag är aktiv i klimatrörelsen, kommer ur rörelsesammanhang och har jobbat många år i Umeå med undervisning i hållbar utveckling i grundskolan.
Jens Rundberg är aktiv i bland annat klimat- och fredsrörelsen i Umeå, även i studiecirklar med Reformisterna i Umeå.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Helt korrekt. Att hålla statsbudgeten kraschar jobben, välfärden, demokratin, mänskliga rättigheter, mångfalden och klimatet.