Politiker måste våga säga att utan invandrarna stannar Sverige
DEBATT Rädslan för att tala om den invandrade arbetarklassen är ett strategiskt misstag, skriver Juan Fonseca.
Sverige har förändrats. Det ser alla.
Men det som förvånar är inte förändringen i sig, utan hur lite den politiska berättelsen har följt med.
Vi talar fortfarande om människor med invandrarbakgrund som ett problem som ska hanteras. Som en grupp som ska integreras, kontrolleras eller i bästa fall inkluderas.
Samtidigt pågår ett annat Sverige – ett verkligt Sverige – där dessa människor varje dag får samhället att fungera.
De kör bussarna. De städar våra sjukhus. De bygger våra bostäder. De tar hand om våra äldre.
Utan dem stannar Sverige.
Detta är inte en retorisk poäng. Det är en materiell verklighet.
I hela landet, i nästan varje sektor, utgör människor med invandrarbakgrund en avgörande del av arbetskraften. I många fall är de inte bara en del – de är ryggraden.
Ändå behandlas de politiskt som en avvikelse.
Det finns en rädsla i svensk politik. En rädsla för att tala klarspråk om vad Sverige har blivit. En rädsla för att erkänna att den svenska arbetarklassen i dag till stor del har invandrarbakgrund. En rädsla för att stå upp för denna grupp av oro för hur det ska uppfattas av andra väljare.
Detta är inte bara ett moraliskt problem. Det är ett strategiskt misstag.
För samtidigt som politiken tvekar växer en berättelse fram där invandring reduceras till kriminalitet, kostnader och kulturella konflikter.
Den berättelsen blir stark just därför att den inte möter något tydligt motstånd. När de som vet bättre är tysta, får andra definiera verkligheten.
Men verkligheten ser annorlunda ut.
Människor som kommit till Sverige arbetar, betalar skatt och bygger sina liv här. De uppfostrar barn som talar svenska, går i svenska skolor och ser detta land som sitt. De bär upp välfärden – inte som gäster, utan som en självklar del av den.
Det finns länder som har förstått detta bättre.
I Spanien har socialistpartiet PSOE under premiärminister Pedro Sánchez valt en annan väg.
Där har man inte gjort invandrade till ett problem som ska hanteras, utan till en del av den ekonomiska och sociala verkligheten. Politiken har i högre grad utgått från arbete, rättigheter och inkludering – inte från misstänksamhet.
Det betyder inte att konflikter saknas, men det betyder att utgångspunkten är en annan: att människor som lever och arbetar i landet också är en del av dess framtid.
Den kontrasten borde mana till eftertanke i Sverige. För problemet är inte dessa människor. Problemet är en politik som inte förmår att formulera en berättelse där de ingår.
Det kräver ett skifte. Från att tala om integration – till att tala om jämlikhet. Från att se människor som grupper – till att se dem som en del av en gemensam arbetarklass.
Från försiktighet – till politiskt självförtroende.
Det handlar inte om identitetspolitik. Det handlar om något mer grundläggande: om arbete, villkor och rättvisa.
Den som arbetar i Sverige ska ha trygga villkor. Den som bygger sitt liv här ska ha rätt att stanna. Den som bidrar till samhället ska behandlas som en del av det.
Detta är inte radikalt. Det är konsekvent.
Sverige har länge byggt sin styrka på idéer om jämlikhet, solidaritet och gemenskap. Men dessa idéer blir tomma om de inte omfattar alla som faktiskt lever och arbetar här.
Frågan är inte om Sverige har förändrats. Det har det.
Frågan är om politiken är beredd att förändras med det.
Juan Fonseca är tidigare riksdagsledamot (S).
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Klockrent