Skrattet fastnar i halsen när Özz Nûjen vänder blicken mot oss själva
KRÖNIKA Vi har börjat bete oss som publik i vår egen föreställning, skriver Maja Lundqvist.
Jag var på Özz Nûjens föreställning “Medborgare Nûjen” om det politiska valet. Jag skrattade och grät om vartannat.
Det var befriande, som om någon tillfälligt tog udden av en politisk verklighet som annars känns både absurd och nedslående. För en stund blev allt lättare att bära.
Och vi skrattade. Högt, länge, tillsammans.
Åt friskolor som förvandlar skattemedel till vinster. Åt ett system där välfärd säljs bit för bit, samtidigt som ansvaret för konsekvenserna flyttas någon annanstans. Åt att en av våra säkerhetsrådgivare glömmer viktiga dokument på Arlandas toalett och en annan skickar dick pics. Åt ett ledarskap som ibland framstår som så svagt att det nästan blir parodiskt.
Det var träffsäkert. Det var roligt. Och det var tillräckligt sant för att kännas obehagligt.
Men det som fastnade var inte skämten. Det var skiftet.
För när skrattet hade byggt upp en känsla av gemenskap, av att vi ser det här tillsammans, vändes perspektivet. Bort från scenen, bort från makten, och rakt mot publiken.
Mot oss.
Vem är det egentligen som har röstat fram de här politikerna? Vem har accepterat att nivån ser ut så här? Vem har varit med och definierat vad som är rimligt, vad som är normalt, vad som passerar utan konsekvenser?
Det blev tyst på ett sätt som inte går att skratta bort.
För i den stunden försvann den bekväma distansen. Det gick inte längre att gömma sig bakom ironin, bakom känslan av att stå utanför och betrakta. Plötsligt blev det tydligt att vi inte bara är åskådare till politiken.
Vi är en del av den.
Och kanske är det just där problemet börjar. Inte i enskilda skandaler eller svagt ledarskap, utan i hur relationen mellan politik och medborgare har förändrats.
Politiken har steg för steg förvandlats till något vi konsumerar snarare än något vi deltar i. Något vi reagerar på snarare än något vi formar.
Det är inte en slump.
Ett medielandskap som belönar det snabba, det förenklade och det känslomässiga skapar incitament för en politik som fungerar på samma sätt. Det som väcker starka reaktioner får spridning. Det som kräver eftertanke försvinner.
I den logiken blir skandalen, övertrampet och det absurda inte undantag, utan drivkrafter.
I ett sådant klimat blir skrattet ett sätt att hantera verkligheten. Ett sätt att stå ut med det som annars skulle kännas för tungt, för frustrerande, för övermäktigt.
Vi skrattar åt det orimliga, åt det provocerande, åt det som egentligen borde väcka något annat i oss.
Och det finns något mänskligt i det.
Men det finns också något farligt.
För när allt blir innehåll, klipp och skämt förändras också vår relation till det som händer. Det som borde kräva ansvar reduceras till reaktion.
Vi skrattar åt det som borde göra oss arga.
Men ilskan är svårare. Den kräver något. Den kräver att vi tar ställning, att vi orkar sätta oss in, att vi inte nöjer oss med det som är enkelt att ta till sig.
Skrattet kräver ingenting.
Det är därför det är så effektivt, och därför det också riskerar att bli en del av problemet.
För i samma ögonblick som politiken blir något vi tittar på snarare än något vi deltar i, förskjuts också vår egen roll. Vi slutar se oss själva som aktiva medborgare och börjar bete oss som publik.
Och en publik kan alltid nöja sig med nästa nummer.
Det är där det blir farligt. Inte i skämten i sig, utan i vad de ersätter. I vad som aldrig kommer efter skrattet.
För frågan är inte bara om politiken har blivit ett skämt.
Frågan är om vi har blivit en publik som slutat kräva något annat.
Och den frågan går inte att skratta bort.
Bild: All Things Live. För mer information om föreställningen, se https://allthingslive.se/event/medborgare-nujen
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.