Taaveniku: "Malmfälten har alltför länge behandlats som en råvarukoloni"
REPORTAGE Kiruna flyttar staden för att gruvan äter upp den, skriver Robert Björkenwall.
Sverige nordligaste län, Norrbotten, har en stark socialdemokratisk tradition. I en färsk mätning framgår att runt 63 procent av länets invånare uppger sig vilja rösta på den rödgröna oppositionen. Den sittande Tidöregeringen backar från de 41 procent i valet 2022 till nu ett stöd på 38 procent.
Så i Norrbotten är man ännu starkare för att kasta ut Ulf Kristerssons misslyckade regering och ersätta den med ett Magdalena Andersson-lett styre i höst.
Här har jag nyligen rest drygt 1 000 kilometer. Jag besökte sex av länets kommuner: Kiruna, Överkalix, Pajala, Övertorneå, Haparanda och Luleå.
En avstickare till finska Torneå (med dess ädelmetallverk Outokumpu) blev det också. En intressant och viktig tvillingstad till det mindre Haparanda med 9 100 innevånare.
Men just Haparanda har också sina problem. Precis som Helsingborg i Skåne har också Haparanda blivit en ny hub för droger och lönsam försäljning vidare in i Finland, berättar S-riksdagsledamoten Ida Karkiainen hemma i sitt kök.
I staden finns också en växande trend, där minderåriga unga råkar illa ut när de blandar alkohol med amfetamin och ADHD-medicin. Det oroar elevhälsan starkt, och nu måste tidiga insatser måste nu sättas in brett mot skolfrånvaro och psykisk ohälsa, och fler vuxna behöver finnas där där minderåriga barn rör sig.
På en av de finare vägarna möter vi återkommande tunga Kaunis-lastbilar med järnmalm från Pajala mot järnvägsdepån nära Kiruna. Så många upprustade vägar men också andra mindre bra.
Jag möter också kritik för att järnvägstrafiken fungerar så uselt, sämre än i Finland. Och att upprustningen av den viktiga Malmbanan går alltför långsamt, med nu bara 400 miljoner kronor mot de 2,3 miljarder som krävs för helt säker person- och tung godstrafik.
Flera av kommunerna kämpar med både kompetensbrist och rekordlåg eller just ingen arbetslöshet.
Många måste bila eller flygas in. Inte bara bygg- och anläggningsarbetare och tekniker, utan även restaurang- och hotellpersonal. I klar kontrast till den rekordhöga arbetslösheten i exempelvis sydliga Skåne och de totalt 500 000 arbetslösa i hela Sverige.
I norr skriker man efter arbetskraft, har investeringsboom, men också akut brist på bostäder. Särskilt i gruvkommunerna Kiruna och Gällivare.
I Kiruna leder LKAB:s gruvexpansion dessutom till att gamla bostäder rivs (men vissa värdefulla flyttas), samtidigt som de i rask takt måste ersättas av nya och bra mycket dyrare. En situation som i riksmedia är så underrapporterat att många har svårt att få hela bilden.
Kiruna flyttar inte sin stad för att man vill bygga nytt. Det sker för att LKAB och Sverige behöver den högvärdiga järnmalm som finns under staden. Och kostnaden för det måste staten ta. Inte Kirunas skattebetalare.
– Det förstår få utanför Malmfälten. De förstår inte att det nya Kiruna som vi på 8-10 år nu måste bygga upp är i stället för den stad som LKABs växande gruva “äter upp”. Det är proportionellt lika många som om 250 000 stockholmare tvingades flytta till snabbt uppförda, nya boenden. Så stor är påverkan i Kiruna, säger det luttrade kommunalrådet Mats Taaveniku (S) i det nya, fina stadshuset Kristallen.
Kiruna kommun har i nuläget en låneskuld på 2,9 miljarder kronor. Och de pengar man fått från LKAB är nu slut.
– Så den andra fasen i omställningen för kommande åtta år skulle kunna tvinga kommunen att ta ett nytt lån i miljardklassen, eftersom flyttpengarna för första fasen från LKAB nu är slut, konstaterar Taaveniku bekymrat.
– Det här nya, andra steget borde staten och det mycket lönsamma gruvbolaget tillsammans också betala för. Fullt ut! Det är orimligt att lägga nya, miljardstora bördor på skattebetalarna i Kiruna, säger kommunalrådet.
Full kompensation och ett riktat investerings- och bostadsstöd för att bygga nytt behövs. Så att även pensionärer har råd att bo i de nya bostäderna med 12 500 kr eller mer i månaden, jämfört med de omkring 7 000 kr i månaden som det gamla boendet kostat dem.
– Byggkostnaderna i Kiruna är 50-75 procent högre än i landet i stort. Vilket till exempel även gjorde att när kommunens familjeomsorg måste flytta från sina gamla till nya lokaler, så ökade lokalkostnaderna för dem med 6 miljoner per år, säger Taaveniku.
I grunden handlar allt det här om en tvångsflytt orsakad en järnmalmsgruva som växer och ger många miljarder kronor årligen tillbaka till statskassan.
– Staten och regeringen måste ner från åskådarläktaren och börja göra verkstad av sin välmenande, men föga förpliktande retorik. Nu kräver vi aktiv stöttande handling. Kiruna och malmfälten har alltför länge behandlats som en råvarukoloni. Dags nu för staten och regeringen att ta ansvar, slår kommunalrådet fast.
Undersökningar visar att det finns 3,5 gånger mer högvärdig malm att utvinna under gamla Kiruna än som LKAB hittills utvunnit under sina första 100 år. Lönsamheten är också mycket god. Så detta stöd är i praktiken snart återbetalt genom de mångmiljardvinster som det statliga bolagen årligen levererar till statskassan.
Kommunen skulle inte behöva skuldsätta sig med ytterligare miljardlån om staten nu ställer upp och skjuter till vad som krävs, anser man i Kiruna kommunhus.
Kommunalrådet efterlyser också ett rejält statligt handtag för att bygga ut Luleå tekniska universitet, LTU, campus och yrkesutbilda bort den kompetensbrist vi nu har i malmfälten. Det behövs fler lärare, sjuksköterskor, byggnadsarbetare med mera för att täcka upp den personalbrist man nu har.
Kiruna behöver även fler skattebetalare boende i kommunen, och minska andelen personer som behöver flygas in och ut. Alla de dryga 2 000 som återkommande kommer in för jobb, men som bor och skattar i kustkommunerna.
Liknande problem har även Gällivare och Boden, där det nya stålverket Stegra nu byggs som bäst. Här finns behov av såväl många nya bostäder som mer yrkesutbildad personal.
Små kommuner som Kiruna, med 22 450 invånare, har normalt själva inte heller en så stor stab av stadsplanerare och upphandlare som stora omställningar kräver för att de själva ska klara så extra ordinärt stora stadsomvandlingar med ny mark (i Kiruna ägd till 99 procent av Statens fastighetsverk, SFV). Så det kräver inhyrning av mer och “rätt” kompetens.
När det dessutom också ska gå fort, så blir det också fel. Som fallet med det redan uppskattade men miljarddyra Midnattssolsbadet. Jag fick själv en specialvisning av hela badet, så nog är det fint – men dyrt!
Därför har kommunalrådet, efter en grundlig revision, nu satt till en extern utredning om vad som gick snett i badupphandlingen, som genomfördes under förra kommunalrådets tid. Noteras ska också att den tidigare projektledaren redan fått lämna jobbet.
– Misstagen som då gjordes är kommunen, jämte byggaren Peab, tillsammans ansvariga för, säger Mats Taavenuku.
Men det tar på intet sätt bort faktum att det är staten och inte Kirunaborna som bär ansvaret för den stadsflytten som den växande gruvan nu orsakar.
Så läget är på alla sätt extraordinärt stort och svårt. Också när den mycket lönsamma gruvan nu växer och genererar nya miljardvinster på sin export, varav 86 procent går till EU och till SSAB i Luleå. Mellan 2005 och 2024 blev det samlande överskottet för LKAB 150 miljarder kronor.
Så det är logiskt och rimligt att Kiruna nu tycker att mer av den vinsten på malmen – snart även sällsynta jordartmetaller i Geijergruvan – borde stanna i Kiruna (och i Gällivare/Malmberget). Detta enligt samma modell som gäller i norska och finska gruv- och råvarukommuner, liksom i Yukon i Kanada. Blir det så, så kan fler bo kvar och fler också vilja bosätta sig och skatta där i stället för att vara flyga in- och ut-personal.
Kanske skulle nog förståelsen för detta öka i LKAB:s ledningsgrupp och styrelse om flera av dem själva bodde på malmfälten. Vilket faktiskt var ett krav från Kirunas grundare och tillika LKAB:s förste disponent (1900-1920) – något historikern Curt Persson i Luleå påpekar för mig.
Och jag tror han har rätt där.
Efter midsommar offentliggjorde LKAB och Kiruna kommun ett nytt samverkansavtal för den fortsatta samhällsomvandlingen. LKAB går in med 1,8 miljarder, vilket också är den summa kommunen saknar för att klara den pågående etappen i stadsflytten.
I måndags klubbades samverkansavtalet i Kiruna kommunfullmäktige. Kommunalrådet Mats Taaveniku beskrev det som “starten på något nytt”.
Det återstår att se hur det blir.
Robert Björkenwall är frilansjournalist och utredare.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Att malm bör vidareförädlas på platsen var redan Christopher Polhems (1661-1751) uppfattning. Malm tar slut, sa han, men industri består.
Man kan i alla fall konstatera att enligt planerna byggs åtminstone centrum i det nya Kiruna på ett ekonomiskt vis, dvs korta avstånd till allt. Inte utspritt och glest som det gamla Kiruna – vilket kostar både för kommunen som tvingas satsa på vidlyftiga infrastrukturer och för människorna som måste lägga ner resurser på motoriserad transport vart de än ska. Se https://kiruna.imagevault.app/publishedmedia/p8rvrdistr6mq2da5eoj/2023-11_Kiruna-centrum-vinter_karta.jpg
Kanske sånt kan utvecklas.