Tidöregeringens politik är som att kissa på sig
DEBATT Det blir stödgala för ett Tidöbefriat Sverige den 14 augusti, skriver Töres Theorell.
Min bakgrund som läkare sedan 1967 och professor emeritus i psykosocial medicin gör att jag har andra perspektiv än många.
År 2006 publicerade jag en bok med titeln I spåren av 90-talet (Karolinska Institutet University Press). Min sammanfattning i den boken var pessimistisk.
Jag hade under 90-talet upplevt att samhällsklimatet i Sverige förändrades, från ”bry sig om varandra” till ”tänk på dig själv”. Omsvängningen hade startat redan under 1980-talet.
Joachim Vogel som var instrumentell i SCB:s befolkningsstatistik över levnadsförhållanden (ULF) beskrev på DN Debatt i november 1993 vad som började hända under 1980-talet:
“Det manades till social nedrustning, ökad ojämlikhet och hårdare tag mot samhällets olycksbarn. Nyliberalerna ser krisen och budgetunderskottet som en konsekvens av trygghetssystemen. Sanningen är dock en annan. Budgetunderskottet beror på att staten själv gjort sig av med inkomster genom att ge skattelättnader till de välbeställda.”
Nyliberalt tänkande formulerades t.ex. av Anders Åslund, Assar Lindbeck och Bo Södersten med yttranden av typ Särintressena plundrar skattebetalarna.
Den här ideologiska förändringen accelererades under 90-talet när flera europeiska länder, inklusive Sverige, gick igenom en ekonomisk kris. Den medförde en ökning av antalet människor i arbetsför ålder utanför arbetslivet (d.v.s. arbetslösa och sjukskrivna eller pensionerade) med nästan en halv miljon mellan 1990 och 1994.
Bidragande orsaker i Sverige var inträdet i EU och förändringar i prioriteringar i samhällsekonomin – inflationsmål överordnades målet att hålla ned arbetslösheten.
Den offentliga sektorn, som fortfarande gjorde skäl för det namnet, blev föremål för omfattande reformer. I sjukvården blev det en mycket kraftig minskning av antalet undersköterskor, och privatisering kom igång på allvar i vissa delar av sjukvården och skolan.
Under denna period fick det privata näringslivet stort inflytande på förslagen till lösningar. Det var en period med explosionsartad teknisk utveckling i sjukvården vilket minskade behovet av sjukhussängar. Administrationen växte kraftigt i sjukvården, som utsattes för politiskt tryck att privatiseras, framförallt primärvården.
Intressant nog har politikerna inte lyssnat på vetenskapliga, noggrant understödda utredningar. Vi har länge vetat en hel del om Sverige i jämförelse med andra länder, bland annat genom Ragnar Berfenstams och Björn Smedbys kartläggningar av kostnader och effektiviteten i det sjukvårdssystem vi haft i Sverige och det USA satsat på.
Vi vet därför att det amerikanska privatdrivna och försäkringsbaserade systemet blir mycket dyrare och mindre befolkningseffektivt (och mycket mer orättvist) än det system vi haft i Sverige.
De stora förändringarna och de ekonomiska kriserna påverkades av och påverkade de politiska sammansättningarna av regeringar. Till att börja med var skillnaderna mellan borgerliga och rödgröna koalitioners politik inte så stora, men under senare år har skillnaderna i den förda politiken ökat.
Privatiseringen av skolan i Sverige har fått påtagliga negativa konsekvenser och OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development) har varnat för utvecklingen i vårt land.
Därifrån påpekade man med stöd av forskning att Sverige haft ett av världens bästa skolsystem med goda resultat, men att utvecklingen under senare år pekat i fel riktning, till exempel på grund av höga vinstuttag i privatledda skolor.
Sådana argument har inte bitit så mycket på svenska politiker, och socialdemokratiskt ledda regeringar har inte agerat kraftfullt för att råda bot på situationen – trots att väljarkåren inte vill ha privatledda skolor med stora vinstuttag.
På sjukvårdens område är det framförallt primärvården som fungerar dåligt på många håll, vilket till stor del beror på okontrollerad privatisering som gör att nya vårdcentraler öppnas i områden med ganska små vårdbehov, vilket i sin tur utarmar primärvårdssatsningar i områden med stora behov.
Trots upprepade statliga utredningar och forskning med utmärkta förslag till förbättringar har ingenting drastiskt hänt där heller.
Om nu borgerliga och rödgröna regeringar inte skilt sig så mycket i de politiska satsningarna från 2006 fram till 2022, har däremot den nya politiska majoritet i vilken Sverigedemokraterna ingår utmärkt sig med många katastrofalt dåliga satsningar.
Det allvarligaste är de salvelsefulla predikningarna om hur farligt det är med invandring. Det är obegripligt att övriga politiska partier i Tidöregeringen inte förstått hur extremt beroende Sverige är av våra invandrare.
Om man fullt skulle följa Tidöregeringens förslag när det gäller att hindra invandring och till och med utvisa även utlandsfödda personer som utbildat sig och yrkesarbetar, skulle Sverige stanna. Många arbetar i sjukvården och i transportsektorn och det finns inte alls tillräckligt många infödda svenskar som kan ersätta dem.
Landsbygdskommunerna har protesterat särskilt högljutt.
Men ännu värre för Sverige som nation är att Tidöregeringen nästan struntar i klimatfrågan och att den liksom Trump vill dra in mycket av vårt stöd till utvecklingsarbete i fattiga länder.
En gammal liknelse som kan appliceras på Tidöregeringens politik när det gäller invandring, klimat och stöd till andra länder fångar väl vad detta handlar om:
“Att kissa på sig är först varmt och skönt. Men efter en stund blir det väldigt obehagligt när kisset kallnar och börjar lukta illa!
Om ingen kör våra bussar och ingen tar hand om våra fysiska vårdbehov blir det riktigt obehagligt att vara svensk.
Om dessutom taket blåser bort på vårt hus och havsvattnet stiger upp och tar med sig huset ut i havet kanske det är för sent att börja tillämpa ett långsiktig tänkande.
Detta är några av mina tankar inför Stödgalan för ett Tidöbefriat Sverige. Jag kommer att vara moderator på detta evenemang som äger rum den 14 augusti kl 18.00-20.00 i Z-salen på ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm. Pris: 90 kronor (70 för pensionärer).
Vidtalade artister är Ronnie Eriksson med Benneth Fagerlund, Anders Linder och Kerstin Wikström, Coste Apetrea, Billey Shamrock, Marco Rios, Bosse och Mattias Hülphers samt Johan Rabaeus (Tecknarupproret).
Medverkar gör också Gunilla Andersson (För Gemensam Välfärd), Göran Dahlgren, Töres Theorell, Peter Gustavsson (författare till Hej då Tidö) samt Calle Nathanson (chef ABF Stockholm)
Töres Theorell är läkare och pensionerad professor i psykosocial medicin, Karolinska Institutet.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan:
Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.