Tystnaden om svälten på Kuba är ovärdig Sverige
DEBATT Medan världens blickar riktas åt andra håll fördjupas den humanitära krisen, skriver Tommy Naumovski.
USA har under lång tid bedrivit en ekonomisk blockad som slår direkt mot den kubanska befolkningen.
År efter år har FN uppmanat att man lyfter blockaden. Men på senare tid har trycket mot befolkningen istället ökat ytterligare.
Länder i Latinamerika har pressats att avsluta samarbeten med kubanska läkarmissioner, trots att dessa ofta är avgörande för sjukvården.
De amerikanska attackerna mot såväl Kuba som andra länder i regionen borde få oss att reagera. Även om det gärna formuleras så, är inte blockaderna avsedda för den kubanska demokratin eller befolkningens skull.
Snarare är detta ett sätt för USA att spänna sin militära supermaktsmuskel efter haveriet i Iran.
För när Kubas tillgång till bränsle, mediciner och livsnödvändiga resurser försvåras, blir livet för befolkningen svårare. Resultatet är en fördjupad energikris som slår direkt mot sjukvård och samhällsservice.
Sjukhus får klara sig utan stabil el, vilket leder till att läkare behöver springa till barnavdelningen för att manuellt pumpa luft till bebisarna vars ventilatorer stängts av. Behandlingar skjuts upp och transporter stannar när bränslet inte räcker till. Utan sopbilar samlas skräp över städerna.
Tillgången till mat och medicin påverkas också. FN-experter har varnat för hur sanktionerna försvårar möjligheten att upprätthålla grundläggande samhällsfunktioner.
Trots detta är reaktionerna svaga. Sverige, som länge har lyft fram folkrätten och internationell solidaritet, har valt en låg profil. Det borde oroa oss.
Olof Palme visade att det går att föra en självständig utrikespolitik. Han kritiserade stormakter när civila drabbades och besökte Kuba när andra ledare valde att hålla avstånd.
Den traditionen förpliktigar.
När FN gång på gång uppmanar till att blockaden ska hävas, och när konsekvenserna blir alltmer allvarliga, räcker det inte att hänvisa till tyst diplomati.
Att kritisera sanktioner som slår mot en civilbefolkning innebär inte att ta ställning för eller mot ett lands politiska system. Det är att stå upp för sina principer, som att alla har rätt till mat och sjukvård, och att kollektiv bestraffning är fel.
Sverige bör tydligt markera mot åtgärder som slår mot civilbefolkningen och bidra med humanitärt stöd. Det handlar ytterst om vilket land vi vill vara.
Ett land som står upp för folkrätten även när det är obekvämt. Eller ett land som ser på när människor får svårare att få vård, mat och grundläggande samhällsservice.
Tystnaden kring Kuba är ett ställningstagande.
Och den är ovärdig Sverige.
Tommy Naumovski är statsvetare och tidigare praktikant på Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.