Vad är det för mening med att jag är på mötet?
ESSÄ Legitimiteten försvinner när besluten fattas någon annan stans, skriver Janne Fröderberg.
I två tidigare texter i Rörelsen har jag skrivit om hur olika referensramar passerar olika lätt genom rörelsens former, och om vad som händer när problemformuleringsprivilegiet glider från medlemsleden.
Men bakom båda dessa frågor finns en ännu större: Vad händer med legitimiteten när deltagandet finns kvar i form, men i minskande grad upplevs som meningsfullt?
Det är en fråga som blir allt svårare att värja sig mot i en tid då organisationer fortfarande kan se öppna ut på papperet, samtidigt som allt fler upplever att deras närvaro, deras ord och deras erfarenheter inte riktigt bär följder.
Man får komma till mötet. Man får skriva motionen. Man får delta i samtalet.
Men växer där också en känsla av att avgörandet redan ligger någon annan stans?
Det är inte samma sak som att demokratin upphört. Och det är inte samma sak som att människor har tystats.
Det är snarare något mer svårfångat: att deltagandet fortfarande finns, men att kopplingen mellan deltagande och konsekvens blivit svagare.
I min första text skrev jag om hur rörelsens former tenderar att gynna det som är lätt att formulera, administrera och representera. Det var ett sätt att närma sig frågan om varför vissa erfarenheter lättare omvandlas till inflytande än andra.
I den andra texten tog jag avstamp i det socialdemokratiska partiets egen självbeskrivning som ett brett, folkligt förankrat och demokratiskt folkrörelseparti, och ställde frågan hur detta hålls levande i praktiken.
Om det finns en diskrepans mellan formell öppenhet och faktisk mottaglighet, då är det inte bara en organisatorisk fråga. Det är också en legitimitetsfråga.
För legitimitet handlar inte bara om reglernas existens. Den handlar också om huruvida människor fortfarande kan känna igen sig som politiskt relevanta inom den ordning de deltar i.
I mitt arbete om demokratisk drift har jag försökt formulera detta som en fråga om huruvida deltagandet förblir offentligt läsbart som konsekvensbärande.
Det är inte nog att människor får delta. Deltagandet måste också framstå som något som i princip kan registreras, översättas och få följder i systemet. När den relationen försvagas blir legitimiteten skör, även om de formella procedurerna finns kvar.
Det är här igenkänning blir viktigt. Inte i den tunna meningen att människor vill “känna sig sedda” som en fråga om stämning eller välvilja, utan i den djupare meningen att de måste kunna möta rörelsen eller systemet som något där deras plats fortfarande är begriplig, verksam och möjlig att bära in i riktning och prioritering.
Om människor allt oftare upplever att deras deltagande mest är närvaro utan följd, då försvagas inte bara engagemanget. Då försvagas också den relation som gör ordningen legitim på djupet.
Detta sker sällan dramatiskt. Ofta finns formerna kvar länge. Möten hålls. Val genomförs. Dokument skrivs. Remisser skickas ut. Samtal förs. Kontinuiteten är synlig.
Men just därför kan problemet vara svårt att upptäcka i tid.
När formen bevaras blir det lätt att tro att funktionen också gör det. När aktiviteten är hög blir det lätt att tolka det som ett tecken på hälsa.
Men synlig kontinuitet är inte alltid samma sak som levande bärkraft. Den kan också dölja en växande svaghet i relationen mellan organisationen och dem den säger sig bära.
Ordningar kan fortsätta fungera på ytan samtidigt som deras djupare reproduktiva grund försvagas. Det är därför frågan om legitimitet inte kan reduceras till popularitet, korrekthet eller procedur.
Ett parti eller en rörelse kan ha rätt i sak, följa sina regler och ändå långsamt förlora något avgörande om människor inte längre upplever sitt deltagande som meningsfullt.
Korrekthet kan då komma att fungera som ett svar på fel fråga. Den bemöter invändningar om innehåll, men inte erfarenheten av att inte riktigt räknas som konsekvensbärande.
Kanske är det också därför som vissa konflikter i vår tid blir så svåra att lösa genom mer information, bättre formuleringar eller tydligare processer.
Problemet ligger inte alltid i att människor inte förstår. Det kan lika gärna ligga i att de inte längre upplever att deras deltagande bär följder, och att de därför söker sig till andra språk, andra uttryck eller andra sätt att göra sig gällande.
Det betyder inte att alla upplevelser av avstånd alltid är träffsäkra. Det betyder inte heller att varje organisation måste bekräfta varje anspråk.
Men det betyder att en rörelse som vill vara bred, folkligt förankrad och demokratisk inte kan nöja sig med att hålla sina former öppna. Den måste också fråga sig om deltagandet fortfarande är levande som relation. Om människor fortfarande kan känna igen sig som någon vars närvaro gör skillnad.
Om rörelsen fortfarande förmår bära in erfarenheter i verklig riktning, och inte bara i närvaro.
Det är där den större frågan börjar. Inte bara om hur vi organiserar oss. Inte bara om vem som sätter orden.
Utan om vad som händer med en rörelses legitimitet när formen består, men funktionen allt oftare upplevs som tom. För en rörelse förlorar sällan sin bärkraft först när människor slutar delta.
Den börjar ofta försvagas långt tidigare, när deltagandet inte längre känns meningsfullt. Därför att det inte längre framstår som konsekvensbärande.
Janne Fröderberg är socialdemokrat i Linköping.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Tack Janne för en text som till och med i detaljerna sätter ord på min personliga upplevelse. Jag har varit medlem i SAP sedan 1973, då vi i SSU-klubben i Bjärnum tillerkändes kollektivt medlemsskap i Arbetarekommunen. Vi deltog i möten och studiecirklar, några av oss gavs plats i partiets styrelse. Vi var unga och engagerade. Lite för radikala tyckte många av de äldre och mer erfarna, men vi blev alltid tagna på allvar även om vi för det mesta inte vann den inre debatten.
Det är nu länge sedan jag slutade gå på partimöten som mötesboskap för att fylla lokalen. Jag har sökt, och funnit, andra vägar för att försöka påverka något viktigt i samhället. För mig har ABF och folkbildningen blivit det levande, om jag hade bott i en större ort hade jag nog sökt mig till miljörörelsen eller organisationer för internationell solidaritet som till exempel palestinarörelsen.
Om vårt parti vill lämna riktningen mot sotdöden är det dags att leva upp till den egna beskrivningen " folkrörelseparti".