I Tidö-Sverige tillåts barn vara fattiga
DEBATT Vi protesterar mot fattiglagarna, skriver Tro och Solidaritet, S-kvinnor, S-studenter, SSU och Hbtq+S.
Det svenska folkhemmet har länge präglats av en enkel princip: att vi bär varandra.
Den modellen utmanas nu av en regering som i praktiken driver en politik där vissa ges mer, medan andra lämnas efter.
Den 21 maj kl 17.30 samlas vi på Norra Bantorget i Stockholm för att protestera mot Tidöregeringens fattiglagar, skriver samtliga sidoförbund inom Socialdemokraterna i en gemensam protest.
Utvecklingen där Sverige dras isär har accelererat. Idag klassificeras 730 000 svenskar som fattiga – en dubblering på bara några få år. Regeringen visar dock inget intresse för att vända trenden.
Kort efter valet 2022 stod det klart att den nya regeringen inte skulle prioritera välfärden. För samtidigt som Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) bedömde att det krävdes mellan 20 och 30 miljarder kronor för att upprätthålla kvaliteten i vård, skola och omsorg, valde regeringen att tillskjuta endast 6 miljarder.
Konsekvenserna blev tydliga: nedskärningar, varsel och ökade påfrestningar på välfärdens kärna.
Lite senare, mitt i en lågkonjunktur där hundratusentals människor förlorat sina arbeten, valde regeringen att gå vidare med ytterligare skattesänkningar för de med högst inkomster.
Genom att slopa avtrappningen av jobbskatteavdraget kunde personer med årsinkomster mellan 778 000 och 2 miljoner kronor få tusentals kronor mer i månaden.
Reformen kostade statskassan omkring 4,7 miljarder kronor – resurser som hade kunnat användas för att stärka välfärden i en tid när behoven är som störst, men i stället gick till dem som behövde det minst.
Människor med vanliga inkomster har fått bära kostnaden. A-kassan har försämrats, den avgiftsfria tandvården för unga vuxna har tagits bort och tröskeln till högkostnadsskyddet för läkemedel har höjts.
Det är konkreta försämringar som påverkar människors vardag och som sammantaget försvagar den ekonomiska tryggheten i Sverige.
Parallellt vill regeringen införa krav på att människor ska kvalificera sig till delar av de trygghetssystem som fortfarande finns kvar. Det innebär att personer som arbetar och betalar skatt i Sverige riskerar att stängas ute från grundläggande socialförsäkringar.
Regeringen fortsätter steg för steg att montera ned det som en gång byggde Sverige starkt: den generella välfärden.
Att begränsa tillgången till exempelvis barnbidrag eller sjukersättning kommer inte att stärka drivkrafterna till arbete – men det kommer att öka den ekonomiska utsattheten.
Allt detta sker i ett läge där utsattheten i Sverige redan är omfattande. När allt fler hushåll saknar ekonomiska marginaler påverkar det inte bara individen, det är framför allt barnen som drabbas av denna utveckling.
När familjers ekonomi försämras påverkas barns möjligheter i vardagen, från fritidsaktiviteter till skolgång. När det statliga stödet till kommunerna inte räcker tvingas skolor att spara, vilket leder till större klasser och mindre stöd till elever som behöver det mest.
Ökad fattigdom gör att barn riskerar att växa upp i otrygghet, att skolresultat försämras och att skillnader i hälsa ökar.
Samtidigt pressas kommuner att fortsätta skära ned, trots att behoven växer. Det är en utveckling vi inte kan acceptera.
Konsekvenserna av Tidöregeringens politik riskerar att bli långvariga. En annan framtid kräver tydliga politiska prioriteringar.
Det handlar om att åter stärka den generella välfärden genom tillräckliga resurser till kommuner och regioner, så att skolan, vården och omsorgen kan hålla hög kvalitet i hela landet.
Det handlar om att säkerställa att trygghetssystemen omfattar alla som lever och arbetar i Sverige, så att ingen lämnas utan skydd vid sjukdom eller arbetslöshet.
Och det handlar om att sätta barns uppväxtvillkor i centrum, med investeringar i skolan och en välfärd där kvalitet går före kortsiktiga vinstintressen.
Det är så vi bygger ett samhälle som håller ihop – inte genom de allt längre köerna till välgörenhet och gratis matkassar som Tidöregeringen tvingar fram.
Den 21 maj kl 17.30 samlas vi på Norra Bantorget i Stockholm för att protestera mot Tidöregeringens fattiglagar.
Vi hoppas att du som läser detta har möjlighet att komma.
Sara Kukka-Salam, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet
Annika Strandhäll, ordförande för S-Kvinnor
Elfva Barrio, ordförande för S-studenter
Lotta Wiechel, förbundssekreterare för SSU
Diana Ghafour, ordförande för Hbtq+S
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Solidariteten i texten är lätt att försvara. Sverige har blivit mer ojämlikt, barnfattigdomen har ökat och kommuner pressas hårt. Det märks i skolan, vården och människors vardag. Forskning visar också ganska tydligt att jämlikare samhällen ofta får bättre hälsa, högre tillit och mindre social stress än extremt ojämlika samhällen. Där har skribenterna en viktig poäng.
Men deras skattelogik blir samtidigt delvis missvisande.
När de skriver att ”4,7 miljarder gick till skattesänkningar i stället för välfärd” låter det som om staten först måste samla in pengar för att sedan kunna spendera dem. För ett land med egen valuta fungerar ekonomin inte riktigt så enkelt. Staten skapar i praktiken nya kronor när den spenderar. Skatter fyller andra funktioner: de dämpar inflation, påverkar fördelning och styr ekonomin.
Problemet med skattesänkningarna är därför inte främst att ”pengarna tog slut”. Problemet är politiskt och ekonomiskt: regeringen valde att gynna höginkomsttagare i ett läge där arbetslöshet, kommunkris och fattigdom ökade. Det riskerar att försvaga efterfrågan i ekonomin och öka klyftorna ytterligare.
På samma sätt hade staten kunnat ge kommunerna betydligt större stöd utan att Sverige automatiskt ”fick slut på pengar”. Den verkliga gränsen går snarare vid inflation, resursbrist och faktisk kapacitet i ekonomin: finns personal, byggkapacitet, energi och varor?
Det betyder inte att skatter är oviktiga. Tvärtom kan höga skatter på stora förmögenheter, mark, spekulation och extremt höga inkomster vara rimliga för att minska koncentrationen av ekonomisk makt och kyla ned bubblor. Men välfärden blir stark främst när staten använder samhällets resurser klokt och ser till att människor arbetar, utbildas, mår bra och kan konsumera.
Därför blir det också lite olyckligt när socialdemokratisk debatt ibland fastnar i formuleringen att ”reformer måste finansieras krona för krona”. Det accepterar delvis samma hushållslogik som högern ofta använder för att motivera nedskärningar.
Samtidigt har skribenterna rätt i kärnfrågan: ett samhälle där människor köar till matkassar medan de rikaste får nya lättnader riskerar att förlora både sammanhållning och demokratisk legitimitet. Solidaritet handlar inte bara om moral. Det handlar också om stabil ekonomi, trygghet och mänsklig värdighet.