Nej, jag ställer inte upp på kärnkraftsutbyggnad
DEBATT Om något är så lönsamt – varför är det då vi som ska stå för notan? skriver Jan Svärd.
Det finns ögonblick i ett lands historia som inte försvinner. De ligger kvar, som en underton i allt som sägs långt senare. Och ibland räcker det med ett enda politiskt besked för att den där tonen ska höras igen.
Folkomröstningen om kärnkraften 1980 är ett sådant ögonblick. Jag deltog själv aktivt i den.
Det var inte bara ett val. Det var ett samtal som grep tag i hela samhället. I studiecirklar, på arbetsplatser, i medier och hem diskuterades inte bara teknik – utan framtid.
Risker vägdes mot möjligheter, centralisering mot självbestämmande. Och resultatet blev en riktning: avveckling. Inte i panik, men med en tydlig vilja.
Den viljan bars fram av Socialdemokraterna.
Därför är det något som skaver i dag. Inte för att det finns en formell uppgörelse, utan för att positionerna långsamt glidit och nästan omärkligt.
För den socialdemokratiska partiledningen rör sig i numera i samma riktning som politiken i Tidöavtalet.
Det är ingen överenskommelse på papperet. Det är något mer svårfångat – och kanske mer avgörande: en samsyn som växer fram utan att ha prövats.
Och just där, i den där tysta förskjutningen, börjar saker avslöja sig själva. För vad var det som sades? Att kärnkraften skulle byggas av privata pengar. Att den var lönsam. Att staten inte skulle bära risken.
Och vad ser vi nu? Att staten ska äga upp till 80 procent. Att staten ska garantera finansieringen. Att staten – det vill säga vi – ska ta ansvar för kostnaderna, riskerna, avfallet. Och betala för det.
Och plötsligt framstår de där gamla formuleringarna som just det de kanske alltid var: politiska konstruktioner som inte riktigt tålde verkligheten.
För om något är så lönsamt – varför är det då vi som ska stå för notan?
Det talas om summor i storleksordningen tusen miljarder kronor. Och samtidigt binder vi upp oss vid ett avfall som måste hanteras i generationer. Allt detta – utan att vi ens ställt den enklaste frågan igen: behöver vi det?
Här är det också värt att lyssna på andra. Miljöpartiet pekar på det uppenbara: kärnkraften kommer för sent. Klimatkrisen kräver lösningar nu, inte om femton år. Vänsterpartiet pekar på det lika tydliga: det är en dålig affär, där vinster riskerar att bli privata medan kostnaderna landar hos oss alla.
Och båda säger, med olika ord, samma sak: vi behöver den inte.
För världen ser annorlunda ut nu. Sol, vind och batterier bygger energisystem i land efter land. Och i Sverige har vi dessutom vattenkraften – denna tysta resurs som kan lagra och balansera. Möjligheterna finns. Tekniken finns. Det som en gång var framtid är redan nutid.
Ändå återvänder kärnkraften som politisk lösning. Kanske inte för att den är nödvändig. Utan för att den bevarar något annat: strukturerna, kontrollen, den koncentrerade energimakten. Några få stora bolag som inte gärna ser att människor börjar producera sin egen el, delar den, organiserar sig bort från beroendet.
För det är där den verkliga förändringen sker. Inte i besluten ovanifrån, utan i det som växer underifrån. Och då återstår ändå det som inte går att skriva bort.
Ingvar Carlsson formulerade det en gång i riksdagen, som ett svar på vad respekt för en folkomröstning egentligen innebär: har man låtit folket avgöra en fråga kan man inte bara ändra på resultatet.
Det är inte bara politik. Det är en moralisk fråga.
Den frågan står kvar. Inte bara till Magdalena och partiledningen. Utan till oss alla.
Hur mycket är ett gemensamt beslut värt, om det kan lösas upp utan att vi ens tillfrågas igen?
Jan Svärd är ordförande för MalmöReformisterna.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Precis. Om kärnkraften nu är så lönsam, varför måste staten bära risken, finansieringen och avfallet?
Det här handlar inte bara om energi. Det handlar om makt, centralisering och om att göra privata vinster möjliga med offentliga garantier.
Nej, tack.
#kärnkraft #stopp
Bland det bästa jag läst. Ja, stoppa kärnkraften! 1000 miljarder! Min fantasi är begränsad. Så mycket pengar finns inte skulle Pomperipossa säga. Och vem drabbas vid en eventuell olycka, och vem ska lösa avfallsfrågan, som är olöslig. Jo, alla vi som inte vill ha kärnkraft och några till.