Vi behöver en ärligare berättelse om Sverige
KRÖNIKA Svenskheten kommer inte uppnås med repression och sortering, skriver Lawen Redar.
En regnig torsdag i november tas jag emot på 10 Downing Street i London.
Stämningen är märkbart anspänd när ni vi går upp för den ikoniskt smala trappan med väggar klädda i senapsgult och kantade av tidigare premiärministrar.
Dagen därpå ska inrikesminister Shabana Mahmood hålla ett anförande i underhuset som redan har skrivit sig in i historieböckerna. Storbritannien ska återta ordning och kontroll över gränserna.
Sedan år 2021 har landet haft en nettoinvandring på 2,6 miljoner människor. Försöket att åtgärda en arbetskraftsbrist om 40 000 tjänster i välfärden resulterade i 616 000 arbetskraftsinvandrare på två år.
Utträdet ur EU har, tvärtemot utlovade löften om minskad migration, etablerat en ny pulleffekt eftersom Storbritannien har blivit första asylland.
När vi sätter oss ner i de sammetsklädda fåtöljerna, träder de sorgsna blickarna fram. Den politiska omläggningen beskrivs som ett nödvändigt ont. Labourledamöter har öppet föraktat analysen.
Den nytillträdda inrikesministern, själv barn till två pakistanska invandrare, vädjar till att betrakta verkligheten för vad den är:
För att kunna försvara öppenhet, mångfald och ömsesidig respekt måste kontroll vid gränserna återupprättas. För att arbetare inte ska vända arbetarepartiet ryggen måste migrationsdriven låglönekonkurrens motverkas. För att hejda högerextrem mobilisering måste splittringen i samhället tas på allvar.
Det politiska tillståndet i Storbritannien påminner om Sverige för ett decennium sedan. Från ideella matutdelningar på tågcentraler till uppbrända asylboenden, från öppna hjärtan till kapacitetsbrist.
Författaren Svante Nycanders tillbakablick i Liberaler i asylkrisen beskriver den dåvarande debatten och ideologierna bakom: om hur den humanistiska opinionen i asylfrågan under större delen av 2000-talet kom att utnyttjas av nyliberaler för att genomdriva en mer långtgående samhällsförändring.
Han menar att migrationsfrågan blev ett verktyg i en bredare ideologisk konflikt om samhällets ekonomiska och sociala ordning.
Resonemangen återkommer i Migrationens kraft. Därför behöver vi öppna gränser av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt.
Författarna argumenterar att en större arbetskraftsreserv, genom ökad invandring, kan pressa löner, försvaga fackets förhandlingsstyrka samt utveckla en lågproduktiv sektor.
Troligen hade Sverige fört en varsammare migrationspolitik om man haft insikt om det nyliberala genomslaget.
Men till skillnad från i Storbritannien, är det de senaste två decennierna som markerar Sveriges demografiska skifte till ett mångfaldspräglat invandrarland.
Nära tre miljoner svenskar är idag födda utomlands eller har två utrikesfödda föräldrar. På tjugo år har andelen utrikesfödda växt från 11 till 21 procent av befolkningen. Var femte svensk är utrikesfödd och var fjärde barn på förskolan har två utrikesfödda föräldrar.
Den centrala frågan kan därför inte vara om denna förändring är önskvärd eller inte. Den har redan ägt rum. Frågan är snarare hur dagens politik svarar upp mot den.
Integration, processen genom vilken personer som invandrat till Sverige ges reella förutsättningar att slutligen tillhöra, förutsätter nationell gemenskap.
Statsvetaren Benedict Anderson skriver i Imagined communities att en nation måste vara större än sina gränser, att den behöver ett kulturellt system för en föreställd gemenskap.
Gemenskapen är bara möjlig om samhällsmedlemmarna uppfattar att det finns en förbindelse med varandra, en sorts samhörighet och tillhörighet. Än viktigare blir detta i en välfärdsstat där solidaritet medborgare emellan är grunden för samhällsmodellens upprätthållande.
I vårt fall handlar det om en gemenskap som leder till rättvisa både gentemot invandrarna och landet de ansluter sig till.
Det är inte enbart invandrare som kämpar för att hitta sin plats i ett förändrat Sverige.
Katarina Barrling och Cecilia Garme beskriver i boken Saknad en sorts hemlängtan till ett samhälle som inte längre finns. Välbekanta miljöer och gemensamma referensramar har förändrats. Den känslan måste kunna erkännas utan att övergå i exkludering.
Samtidigt växer etnonationalismens politiska makt över Sverige. Dess kärnpremiss är inte att integrationen har misslyckats, utan att den är principiellt omöjlig. Föreställningen om en öppen svenskhet avfärdas nu som en självmotsägelse.
I DN:s intervju med Sverigedemokraternas partiledare ska den svenska tillhörigheten definieras genealogiskt snarare än politiskt: ”Även våra förfäder har rätt till en röst i dag.”
Åkessons projekt bygger inte på, och kommer aldrig att bygga på, en strävan att stärka medborgarnas förbindelse med varandra.
Vi måste därför lära oss att dra den skarpa gränsen mellan den önskvärda demokratiska patriotismen, stoltheten att tillsammans ingå i en svensk gemenskap, och den hotande exkluderande nationalismen.
Författaren Sunder Katwala skriver i How to be a Patriot att delade erfarenheter och nationella ögonblick kan göra mycket för att binda oss samman, liksom det gemensamma språket, gemensamma institutioner och gemensam välfärd.
VM-kvalmatchen gav oss ett sådant ögonblick. Stoltheten över att vara svensk och representeras av nationens främsta fotbollsspelare, varav flera är svenskar med utländsk bakgrund, lägger grund för en ny nationsberättelse om vilka vi är.
Och kan bli.
Redan på 1980-talet bad Olof Palme om förståelse för de svårigheter som integrationen kan medföra. Han förespråkade en reglerad invandring för att slå vakt om välfärdsstaten och den svenska lönemodellen, samtidigt som han insisterade på att hudfärg eller födelseland inte har något med mänskliga kvaliteter att göra.
Fyra decennier senare anger svenskar med utländsk bakgrund boende i Sveriges utsatta områden, i en ny rapport från Järvaveckan Research, att man någon gång har haft tankar på att flytta från Sverige för att få bättre möjligheter i ett annat land. Skälen är missnöje med samhällsutvecklingen, framtidstro och arbete. Hela 30 procent anger att karriärmöjligheterna begränsas i ett Sverige med nuvarande samhällsklimat.
Den splittrande politik som sätter tonen för vem som får tillhöra ges materiellt fotfäste när ojämlikheten ökar. Så ser det ut både i Storbritannien och här hemma Sverige.
Under en allt för lång tid har klyftorna vuxit i vårt land. I delar av befolkningen sjunker kunskapsnivåerna.
De lågproduktiva och lågbetalda jobben blir fler. Välfärden tillåts plundras av riskkapitalister. Arbetslösheten ligger på historiskt höga nivåer. Sammantaget fattiggör Tidöpolitiken människor och skadar den svenska samhällsgemenskapen.
När nu Kristersson och Åkesson visat att de vill fortsätta den inslagna politiska vägen, är tiden kommen för en ärligare nationell berättelse:
Svenskheten kommer inte uppnås med repression och sortering, den kräver samhällsbygge och samhällsgemenskap genom verkliga materiella förbättringar.
Lawen Redar är riksdagsledarmot och integrationspolitisk talesperson för Socialdemokraterna.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln. Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.