Liberalerna körde inte i diket – de svängde höger
DEBATT Partiets utveckling är en förlust för svensk demokrati, skriver Kent Vallén.
Liberalerna har medvetet svängt högerut och lämnat sin socialliberala idétradition. Det är inte en olyckshändelse eller ett misstag i politisk navigation, utan resultatet av en tydlig kursändring.
Simona Mohamsson tog över ett parti som redan befann sig långt från den liberalism som en gång gjorde dem till en central kraft i svensk politik.

Under lång tid stod Liberalerna på samma sida som civilsamhället i kampen för den lilla människan. Partiet försvarade individens fri- och rättigheter och tog strid för dem som hade svårast att göra sina röster hörda.
Det var också ett parti som värnade en skola där elever med störst behov av stöd inte lämnades efter.
Det där var visserligen några år sedan. Men när Mohamsson blev partiledare fanns ändå ett hopp om att Liberalerna skulle hitta tillbaka till sina egna rötter.
Men så blev det inte.
Det talas ibland om att partiet har kört i diket. Jag delar inte den beskrivningen.
Man hamnar i diket av misstag. Liberalerna körde inte fel – de valde medvetet en annan väg. Vid vägskälet svängde partiet höger och lämnade den liberala idétradition som en gång gav det en själ.
Den kursändringen syns inte minst i en rad konkreta politiska vägval.
Partiet har till exempel varit en av de starkaste pådrivarna för Tidöavtalets stramare migrationspolitik, där fokus flyttats från skydd och etablering till åtstramning och begränsning. Det är en tydlig brytning med den tidigare linjen om en mer human och rättssäker migrationspolitik.
I kriminalpolitiken har Liberalerna också drivit på för sänkta straffåldrar och hårdare straffskärpningar, inklusive förslag om att sänka straffmyndighetsåldern. Det markerar en förskjutning från förebyggande och sociala insatser till en mer repressiv linje.
På skolområdet har partiet samtidigt accepterat en utveckling där marknadsliknande styrning och vinstdrivande skolor i praktiken fått fortsätta spela en central roll – trots att Liberalerna historiskt profilerat sig som skolpartiet som ville minska segregationen och stärka likvärdigheten. Den tidigare tydliga kritiken mot skolsegregation har tonats ned i praktisk politik.
Även i välfärdsfrågor har partiet rört sig i en mer marknadsliberal riktning, där fokus i högre grad ligger på valfrihet och konkurrens än på gemensamt ansvar och minskade klyftor.
Tillsammans bildar dessa vägval ett mönster. Det handlar inte om enskilda kompromisser i en koalition, utan om en samlad förskjutning av partiets politiska tyngdpunkt.
Den kursändringen har haft ett högt pris. De väljare som sökte ett socialliberalt alternativ känner inte längre igen sitt parti.
Kvar finns några trogna medlemmar, men väljarna har i stor utsträckning lämnat. Därmed har också möjligheterna att klara riksdagsspärren blivit allt mindre.
Kanske kommer några av spillrorna en dag att försöka bygga upp ett nytt liberalt parti. Men en sådan återuppbyggnad ligger, om den alls är möjlig, många år fram i tiden.
Borde jag då vara nöjd? Nej.
Ett demokratiskt samhälle mår bäst av att olika idéer kan mötas och prövas mot varandra. Det behövs också ett genuint liberalt parti som står upp för demokrati, rättsstat och individens frihet – även om jag som socialdemokrat ofta har haft en annan syn på hur samhället ska utvecklas.
Demokratins styrka ligger inte i att motståndare försvinner. Den ligger i att vi accepterar varandras rätt att delta, argumentera och söka väljarnas förtroende inom demokratins spelregler.
Det är därför Liberalernas utveckling inte bara är ett problem för partiet självt. Den är en förlust för svensk demokrati.
Kent Vallén är vice ordförande i Örebro Södra S-förening.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan:
Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.







Högerpolitik är diket, om vanligt folk har sunt förnuft. Högerpolitik går ju ut på att avskeda och sänka löner för dessa grupper.
Min analys efter valet -22 såg ut så här: Vi hade fått tre block i svensk politik. Ett högerkonservativt, med M, SD och KD. Ett vänsterliberalt med S, MP och V. Och ett högerliberalt med C och L. De två sista partierna stod nu inför att välja om de i första hand ville vara liberaler eller vara höger. C valde liberaler, L valde trots sitt namn höger. Båda alternativen innebar att partierna gjorde sig irrelevanta, vilket opinionsundersökningarna visar. L lär inte finnas kvar i riksdagen efter valet. C riskerar att helt ställas utanför regeringsunderlaget, eller slitas sönder av inre strider om var man vill befinna sig ideologiskt. Trist, klassiskt socialliberala värderingar borde ha en plats i svensk politik.
Måtte det vänsterliberala blocket klara att våga hyvla ner det liberala, och släppa fram de demokratiskt socialistiska värderingar S en gång var så framgångsrika med, som V numera hyllar och som MP borde kunna accepetera. Bevare oss för att S väljer att styra landet i koalition med KD och med M i regeringsunderlaget. Det skulle inte bara innebära farväl till folkhemmet, utan innebära tack och hej för S som betydande kraft i svensk politik, så som skett i andra europeiska länder.