Ulf Kristersson skickar räkningen till morgondagen
DEBATT Det är först när man tänker på busschauffören som ansvar får sin verkliga betydelse, skriver Jan Svärd.
Morgonen ligger stilla över Malmö. Kaffekoppen värmer händerna och staden vaknar långsamt. En buss passerar nästan ljudlöst.
Någon är redan på väg till jobbet. Någon annan undrar om jobbet kommer att finnas kvar efter sommaren.
Det talas ofta om ansvar i politiken. Om ordning i ekonomin. Om att hushålla med skattebetalarnas pengar.
Men ibland är det som om orden lever sitt eget liv, långt från verkligheten.
Ulf Kristerssons regering lånar i år hundratals miljarder kronor. De största budgetunderskotten sedan 1990-talskrisen.
Att låna i svåra tider behöver inte vara fel. Tvärtom. Den svenska statsskulden är låg och ett samhälle får ibland investera för att kunna stå starkare i morgon.
Frågan är inte om man lånar. Frågan är vad pengarna används till.
När räntan på framtiden betalas med skattesänkningar för dem som redan har det gott ställt, då är det svårt att tala om långsiktighet.
Då bygger man inga järnvägar. Man utbildar inga sjuksköterskor. Man rustar inte skolor. Man stärker inte forskningen.
Man delar bara ut dagens pengar och skickar räkningen till morgondagen.
Det märkliga är att kritiken inte bara kommer från oppositionen eller fackliga ekonomer. Den kommer också från människor som under ett helt liv byggt företag, skapat arbetstillfällen och vet skillnaden mellan en kostnad och en investering.
De påminner om en gammal sanning: lånade pengar ska skapa något som finns kvar när lånet är betalt.
Det är egentligen sunt bondförnuft.
Den som lånar för att reparera taket får ett hus som står emot nästa storm. Den som lånar för att ordna en stor fest vaknar dagen efter med samma gamla läckor – och dessutom en skuld.
Kanske är det just detta som saknas i svensk politik just nu. Inte fler slagord om ansvar, utan en djupare förståelse för vad ansvar faktiskt betyder.
Ansvar är att tänka längre än nästa opinionsmätning. Att bygga ett samhälle där tillväxt inte bara mäts i börskurser utan också i kunskap, trygghet och framtidstro.
När människor med helt olika politiska utgångspunkter börjar säga samma sak är det ofta värt att stanna upp och lyssna.
Jag sitter kvar en stund innan jag går ut. Staden har vaknat på riktigt nu. Människor skyndar åt olika håll, var och en med sina bekymmer och förhoppningar.
Jag tänker att politik egentligen inte handlar om budgettabeller eller stora ord.
Den handlar om vilket Sverige den där busschauffören, undersköterskan och skolpojken ska möta om tio eller tjugo år.
Det är först när man börjar tänka på dem som ansvar får sin verkliga betydelse.
Jan Svärd är författare och ordförande i MalmöReformisterna.
Tidigare i Rörelsen:
Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln genom att trycka på knappen nedan:
Utgivaren ansvarar inte för innehållet i kommentarsfältet.
Jan, du träffar nästan helt rätt. Den avgörande frågan är vad staten använder pengarna till och vilka reala resurser den skapar för framtiden. Men jag skulle justera själva beskrivningen av statens ”lån”.
Statligt penningskapande i kronor fungerar inte som när ett hushåll lånar. Staten tillför helt enkelt den icke-statliga sektorn finansiella tillgångar och köpkraft. Bokföringsmässigt uppstår visserligen en statlig finansiell skuld: sedlar, centralbankspengar och statsobligationer står på statens skuldsida. Men staten kan alltid betala skulder i sin egen valuta. Den skickar därför inte en ekonomisk räkning till framtidens skattebetalare på samma sätt som ett skuldsatt hushåll gör.
Ränta uppstår när staten ger ut räntebärande statsobligationer. Det är ett politiskt och institutionellt val, inte ett tekniskt villkor för att staten ska kunna använda kronor. Staten behöver inte först låna sina egna kronor från banker eller förmögna personer för att kunna spendera dem.
Därför bör vi vara försiktiga med ordet ”lån”. Hushållsliknelsen döljer skillnaden mellan statligt penningskapande i egen valuta och verkligt riskfylld skuldsättning. Den senare uppstår framför allt när ett land lånar i en utländsk valuta som det inte självt kan skapa. Sverige kan skapa kronor men inte dollar eller euro. Ett stort lån i dollar kan därför orsaka valutakris, hyperinflation, åtstramning och verklig betalningsoförmåga.
Det betyder inte att statligt penningskapande saknar gränser. Gränsen består av arbetskraft, energi, råvaror, produktionskapacitet och inflation – inte av antalet kronor i statens bokföring.
Här blir din poäng desto starkare. Om staten främst tillför de rikaste köpkraft hamnar mycket av pengarna i aktier, fastigheter och andra finansiella tillgångar. Då ökar finansialiseringen, förmögenhetsklyftorna och maktkoncentrationen, medan bostäder, järnvägar, vård, utbildning och klimatomställning uteblir. Ojämlikheten skapar dessutom otrygghet, statusstress och sämre hälsa särskilt i botten av men också i hela samhällskroppen.
Om staten i stället stärker fattiga, arbetare och medelklass går mer pengar till faktisk konsumtion och produktion. Ännu bättre blir det när staten samtidigt använder sin kapacitet till järnvägar, klimatomställning, skolor, forskning och vård.
Framtidens verkliga börda efter Kristerssons lånefest är alltså inte kronor som staten själv kan skapa. Bördan består av eftersatt infrastruktur, förstört klimat, bristande kunskap, växande ojämlikhet och den produktion som vi aldrig byggde. Där fångar du kärnan: politiskt ansvar handlar om vilket samhälle som faktiskt finns kvar om tjugo år.